Året som gått

Årets sista dag.
Som en sista suck av året som skulle bli vår undergång. Året som istället förde med sig nya liv och nya äventyr.
År 2012 kommer alltid vara året då Linus blev min äkta make att älska i nöd och lust på en av dom enda soliga sommardagarna.
Året då Alfons lämnade jordelivet för att liv på dom evigt gröna fälten.
Året så Posh kom på tillfälligt besök i vår familj och tog med sig en bit av mitt hjärta när hon flyttade.
Året när BB och Totte flyttade in hos oss.
Året när Astrid och Gustav kom till våran stora lilla familj.
2012 kommer alltid att vara året jag började fundera mycket på livet och hur livet ter sig på underliga sätt.

Jag är tacksam över att ha sluppit gå på en enda begravning.
I år har vi firat kärlek och barn så mycket vi kunnat.

Jag är också tacksam för att nya insikter har funnit vägen fram till mitt annars så stängda sinne.

2013 hoppas jag blir ett år med mer tid till familjen. Familjen är viktig och anledningen till varför vi rör oss på den här jorden. Våra föräldrar skapade oss med kärlek, och den kärleken ska vi försöka ta vara på.

Mitt råd till alla 2013 är ett råd jag fått av min far: Somna eller skiljs aldrig åt osams.

14/7 gifte vi oss hemma 

En av alla svampar jag plockade så linus blev tokig på mig

Årets gurkskörd

Jag började med Yoga, och linus är snygg

Torsten och Bengt-Bertil flyttade hem till oss

Astrid kom in i våra liv.

Semesterförberedelser

Min stora lilla familj ska på familjesemester!
Vi var på en sån förut också, men då med en annan sida av den stora lilla familjen.

Jag, Linus, Lena och Lucas var till egypten på en allinclusiv resa. Visst hade vi det ganska flott vid poolen och på snorkelresor, även om min nu mer make var lika rastlös i kroppen då som nu.
Men jag har nog aldrig varit så hungrig en hel vecka som då, eftersom det där med lever tyckte dom att man kunde servera jämt.
Lucas tyckte det var jättegott tills vi berättade vad det var. Jag och Lena var lite mer tveksamma till lever medans Linus var lycklig över att äntligen få äta det.
Och nog blev vi solbrännda. Dom andra i alla fall, jag var mest solBrännd.

Nu ska vi åka på en ny liten familjesemester med den stora lilla familjen.
Vi ska till Kreta med Alex, Lisa och Astrid, och för det här behöver vi extra förberedelser så i morgon blir vi bjudna på grekisk afton.
Hoppas dom har eldat så vi kan gå runt i bikini och saronger lyssnandes på grekisk musik.

Min plan är att försöka lära Linus i morgon att byta en blöja på Astrid, lite träning är väl aldrig fel? jag menar, man vet aldrig när vi blir barnvakter.

All in för julen går sådär.
Jag har köpt dom gåvor jag vill ge bort, det ända positiva med julen.
Julgruppen har jag snart vattnat ihjäl så den börjar blomma över.
Jultomten som jag ställt fram hade bebisarna (läs Bengt-bertil och Torsten) sönder efter några timmar och julgardiner är det bara att glömma då samma bebisar älskar att klättra i gardiner.

Så, när ska vi ta ett julbak då?

Två små strån.

"Vad är det där för ring?" undrade Linus, och syftade på ringen som har setat i örat i en himla massa år.
"Den?" frågade jag, "den satt där långt innan vi blev ihop".

Vi är ett gift gammalt par. Vi ser varandra så ofta att vi ibland inte ser gamla saker på varandra.
Vi blir giftasblinda helt enkelt.

Som när Linus drog på sig sina gamla manchesterbyxor här om dagen. Dom han ofta hade när vi nyss blev ihop. Det var som om dom aldrig legat i någon garderob och skräpat.
Och plötsligt så fanns inte den där tanken på att det var dax att slänga dom, som jag nyss haft.

Däremot så såg jag på en gång, att min två år yngre make, har lyckats fått två  små vita strån i skägget. Det var nytt, så dom undkom inte blicken.

Jag kan också höra när han ler i mörkret. Eller när han tänker på något som han inte riktigt vet hur han ska säga. Det är jättesvårt att förklara, men ibland så bara vet man.

Men dom där två små stråna, på min två år yngre make, dom kändes så välkomna. Plötsligt så insåg man att resten av våra liv inte är en ouppnåbar framtid, utan alldeles runt knuten och dom där två små stråna snart kommer att få tusentals vita kompisar.

Linus, när vi blir gamla, då vill jag gå på stan hand i hand med dig och prata om allt fint vi gjort.
Som den där gången du lagade linssoppa när jag jobbade dubbla shift, och hur mycket en sån sak kan betyda i ett förhållande.

Barnlösa är bekväma.

På min blogg står det att den är relaterad till en annan blogg som heter "barnlösa är bekväma".
Tacka fan för att vi är bekväma, vi KAN vara bekväma.
Vi kan välja att äta tårta till middag om vi vill, bara för att vi kan, för vi har inte ansvaret för någon annan.
Vi kan också dra iväg när vi vill på vad vi vill. Bara katterna får mat, vatten och tillsyn.

Jag tycker det är väldigt bekvämt att låna en bebis, och när blöjan är full så skriker både jag och bebis efter mamma och pappa. Självklart är man bekväm av sig!

Att skaffa ett barn är dessutom totalt oåterkalleligt, om man inte lämnar man och barn och drar, men vem har samvete till det?

Jag har lämnat Posh.
Ett jävligt tungt beslut som faktiskt har visat sig vara till hennes bästa. Hon bor nu i en familj där alla älskar henne och inte 50%.
För att jag valt att lämna henne, så som vissa lämnar sina barn, betyder inte att hon inte längre finns i mitt liv.
Hon kommer på tal varje dag. Hon är saknad varje dag. Hon tänks på nästan varje minut.

Nu kommer folk kanske tycka att jag är dum i huvudet av två anledningar.
1. Ja, jag jämför hunden med ett barn. varför? för det är det närmsta ett barn jag kommit i närheten av, känslomässigt.
2. Hon lämnades iväg. Varför? För hur mycket hon och jag än älskade varandra så var det en ohållbar situation.

Det gör också att min skräck för att skaffa barn kommer. Tänk om situationen blir ohållbar? tänk om det inte funkar? Tänk om någon av oss inte älskar barnet? som det blev med Posh.

Självklart så är vi barnlösa bekväma, det är ingen snack om saken. Kraven vi har på oss är att blommorna är vattnade, katterna matade, räkningarna betalda och att huset hålls i skick.
Det är lätta krav vi kan leva med utan större stress.

Och att underhålla dammsugningen är superlätt om man som vi, har en automatisk dammsugare!

Boris underlättar vårt liv.

Okey då, jag kanske inte är bekväm, jag är ganska lat.

Carpe Diem!

Jag har aldrig förstått det här med väggord.
Behöver man ha en massa "meningen med livet" ord för att komma ihåg meningen med livet?
Roligast var Oskaris hall som var full med "meningen med livet" citat.

Vad är då meningen med livet? är det att fånga dagen eller att yngla av sig?
Kan meningen med livet vara att uppnå sina drömmar, och när man har gjort det, vad blir ens mening med livet då?

Jag har ingen mening med livet, jag tror att livet är meningen och det här blev en konstig mening.

Men om jag hade en mening med livet så skulle det nog vara att skratta så mycket som möjligt och sura mindre.
Och på tal om att sura så kan jag meddela att 00:01, den första december, så började min julsurighet och Linus fick sig en utskällning i förebyggande syfte.

December, vad jag inte saknat dig och önskar att du snart är över.

Men All in var månadens motto, så ikväll åker vi och pysslar hemma hos Petra och drar på det bredaste leendet! Kanske vi kan pyssla ihop några julklappar, för presenter tycker vi om!

Min vän snippan

Men inte snippan som i snippan, utan som i snippan Sanders.

När vi ändå ska prata festival minnen så skulle jag vilja berätta om en fantastisk person.
Hon har berikat mitt liv i många år på så många sätt, och det roliga är att hon själv inte vet att hon är totalt underbar när hon bara är sig själv.

Tror vi hamnade på samma fest va?
Sen fick vi för oss att luncha ihop på kinarestaurang någon vecka senare. Då var Koffe med för att vi kände knappt varandra.
Någon vecka senare skulle vi umgås igen, och det var den här gången vi båda insåg att vi var lika knäppa båda två. Bland allt skrot och bråte, så var det vi fick med oss hem varsin porrtidning med tillhörande vhs.
Resterande av dagen, då Linus repade och Koffe var hos sina föräldrar och tvättade så åt vi chips, drack läsk och kommenterade dålig porr.
Sen dess blev vi vänner.
När vi började umgås så såg hon oftast ur såhär:

Jeans, t-shirt och munktröja

 

2008 åkte vi ett helt gäng på arvikafestivalen.
Minns att det var sjukt varmt. Grannarna spanade på Stålbergs rumpa och några andra grannars tält brann ner. Det var också det året då Halken och Rebecka kom till vårt camp med motivationen "dom kastar minste kiss på varandra där".

Jag hade i alla fall somnat i tältet.

Totalt oväckbar

Sanders hade då hunnit bytt om och roat hela campet en stund när dom tyckte det var dax att väcka mig.
Sanders kröp in i tältet och viskade mitt namn flera gånger, hon skrek att det brinner, hon ropade mitt namn, ingenting hände.
Så hon böjer sig ner och viskar i mitt öra "Sanders har klänning på sig".
Det jag minns är att jag flyger upp och ut ur tältet skrikandes "Vart är Sanders!". "I tältet", hör jag hennes stämma djupt inne i det kokheta tältet.

Det här var vad som kom krypande ur tältet. Sanders i en blommig klänning, oknutna kängor och en fruktansvärt nervös hållning.
Vad vi inte visste då var att detta var början på en helt ny Sanders-epok.

Nu förtiden så har hon förstått att det där med förstora pösiga kläder inte alltid är helt okey och dom senasre åren så har vi fått välja oss med en Sanders som alltid är prydligt klädd och alltid med en personlig touch.

Lika fantastisk, lite annorlunda klädstil nu.

Vad livet skulle vara tråkigt utan mina flickor.

Konstiga konster.

Jag är en riktig suris.
Är nästan helt övertygad om att det inte går som jag vill så kan jag alltid sura en stund så blir det bättre.
Kan också gå från glad till sur på en blinkning.
Det är en bedrift och en förbannelse.

Jag har surat i Säter, Barcelona, Borlänge, Kairo, New York och Sant Petersburg, bara för att nämna några platser.

T.o.m på våran bröllopsdag kunde jag inte låta bli att suraihop.
Så på vårt bröllopskort när vi står och ser lyckliga ut, och det ser ut som att Linus spelar på orgeln, så kan jag nu berätta att det var 15minuter innan gästerna skulle börja komma, och Linus låtsades inte spela, utan spelade förfullt, helt insjunken i sin värld, när vi skulle skynda iväg för att ta nästa bild.
Så jag skrek.
Linus fladdrade med armarna sådär tokigt som bara han kan, som han alltid gör när jag surar ihop och stackars Emelie som fotade tittade på oss med en tvekande blick.
Vad har hennes kompis Linus gått med på att gifta sig med för konstig brud.
Jo, en tvättäkta surkärring.

Sekunder innan jag surade ihop.

Det var tur att han sa ja ändå. Trots surigheter och dåliga gener.

När vi ändå pratar om dåliga gener så satt vi en gång på Arvikafestivalens camping och pratade om nitlotter i livets genlotteri.
Linus beklagade sig över sin magsjukdom och några över bleka hy, när Koffe plötsligt utbrister "Men Annika har dragit den största nitlotten, för hon har lockigt hår"
Har man inte tvättat håret på en vecka, när solen har stekt en och morgondaggen smekt ens kropp, då blir håret lite lätt lockigt.
Bild kommer senare.

Vi har många roliga festivalminnen som borde gås igenom och delas med, men det får bli en annan dag/natt.

Glad Onsdag!

Idag har jag varit så himmla glad, för idag var dagen då Johanna och Halvar kom med en "Glad Onsdag"-present till mig och Linus.

Det är "Mamma Louise" som syr till stöd för musikhjälpen.
Hon gör små mössor med fina tryck.

Och inte en bild utan en tass.

Självklart fick Linus en mössa med bilar, och jag med hästar.
Borde jag ta illa upp av denna könsdiskriminering?
Han fick åtminstone en orange och jag en blå, för att jämna ut det lite.

Och på tal om att jämna ut, så är det något som Johanna inte har gjort.
Hon har en präktig kula på magen som är i vägen när hon böjer sig ner. Och i den magen växer knyttet. Och utanför magen sitter jag och väntar på att få bli Tant Annika igen.
Tror det är ohälsosamt att längta så här mycket efter någon annans bebis.

Juletid och julehysteri i sikte.

Jag hatar Julen.
Alltså verkligen avskyr julen.
Vilket brukar betyda att jag är arg från första December ända till julen är över.
Och julafton har jag alltid sett som ett ont måste, men man kan åtminstonde jobba och tjärna fina pengar, eller bli riktigt full.
Ibland kan man hinna med båda sakerna, det brukar jag kalla det för en bra jul!

Däremot så älskar jag paket. När som helst på året går bra!
Men att få slå in ett fint paket och ge det till någon som man vet uppskattar det är väldigt mysigt.
Faster Anki är sjukt kul att ge gåvor till, för hon förväntar sig det aldrig, och hon blir alltid glad, trots att det bara är lite ljus eller ett par vantar.
Men som sagt, det kan man göra när som helst på året. Det är lika tillfredsställande att att ge ett glad torsdagspaket som en julklapp.

Hur som helst.
När man hatar julen så mycket att den snor all ens energi i December så måste man komma på sätt att överleva skiten, så i år ska jag gå All in för jul!

Linus har därför fått en adventskalender bestående av 24 små paket.

Något som jag däremot gör varje December ändå är en julgrupp, mest för att jag tycker att det är fint när det är klart, men i år blev det inte jättefint, men duger för oss.

Alla julstjärnor sitter redan på sina platser i fönster men tänds inte förens på söndag.
Och ljusslingorna sitter på balkong och i träd

Nu ska det bakas lussebullar och saffransskorpor. Knäck ska kokas och godis ska göras.
Funderar på ett pepparkakshus också.

Sen ska alla paket handlas och slås in!
Får inte glömma all glögg som ska drickas och tomtar som ska snattas heller!

I Januari ska jag försöka komma ihåg att utvärdera om det var värt att gå all in, eller om det blir likadant som varje jul ändå.

Ris och ros och nya saker

"Det fattar du väl!" sa J. "att ingen vill läsa om samhällsproblem och dina åsikter, folk vill läsa om dina yogafisar och spräckta byxor!"
Och det är väl kanske så det är, att med allt skit som händer runt omkring oss så vill vi få en lugn stund och skratta åt att någon annan faktiskt är klantigare än oss själva.

Tyvärr så vill man blogga om både ris och ros.

Därför har jag nu bestämt, efter 1 månad då jag bara försökt komma på smarta och käcka saker att skriva om (utan framgång) så måste inte allt bara vara toppen.
Ibland måste vi ta på oss stridsglasögonen och klanka ner lite på livet, för att inse att vi har det faktiskt förbannat bra.

Vi har det så förbannat bra att vi skapar oss "låtsas" sjukdommar som anorexi, övervikt och söndagsångest.
Nu vet jag att båda finns och är extremt jobbiga för dom som har det, men vi har det så jävla bra att vi kan unna oss lite i-landssjukdomar som gör att vi inte vill äta, trots att mat finns i överflöd i detta land.
Vi kan även unna våra katter den där julkalendern för 99kr, för det är inte alls som om dom får mjukmat varje dag ändå, till ett mycket billigare pris.

Jag och Linus har t.o.m unnat oss en ny soffa!
Jodå. det var mycket planerande bakom den där soffan.
Först åkte jag till Mio med Ida. Såg ut en skitskön svindyr soffa. (förlåt Linus)
Någon vecka senare så fick jag med mig Linus till Mio.
Började då med att visa den skitsköna svindyra soffan som jag bara MÅSTE få (fast jag visste att det skulle bli ett blankt nej). Nehepp, sa jag, då får vi väl kolla på något billigare då.
Och börjar man i 30.000kr klassen så är det mesta billigare ska tilläggas.

Hem kom vi med en stor fin soffa som precis får plats i vårt vardagsrum.
En ny taklampa lyckades smyga med under soffköpet också.

Såhär mysigt tycker Bengt-Bertil det är att ha en ny soffa.

Och om man har både ny soffa och ny lampa så måste man ha en ny matta också! Och där lyckades vi sätta nytt rekord då vi såg ut, kom överens, betalade och lastade in allt i bilen på under 30min!

Tror vi börjar lära oss av varandra efter alla dessa år ihop.

Nu ska jag bara komma på ett bra sätt att bli av med hyllorna i vardagsrummet...

Så nej J, du får inte rätt den här gången, vi behöver både skriva och läsa om ris och ros. Och är man inte nöjd med ett inlägg, håll ut, nästa kanske blir bättre!

Diagnosbarn

Alla dessa underbara barn med diagnoser.

Min vän Lena har två fantastiska söner, men det är med Oscar, den yngre av dom som jag har ett speciellt band med.
 Han har adhd i alldra högsta grad, och det han tänker, det säger han.
Det kan låta ungefär såhär "varför har du inte bäddat sängen?", "vad ska vi göra nu?", "jag har tråkigt", "jag är hungrig", "Jag är inte hungrig", och allting säg inom loppet av ca 3minuter.

Det är lite det som är charmen, att man kan inte dölja nått för honom, och han döljer aldrig nått för en.
Det kan också vara det som är jobbigt, men när man lärt sig så vet man att det är lika bra att alltid vara ärlig.
Och ärlig ska man alltid vara.

Nu är det som så, att min bättre hälft, den där som driver mig till vansinne, och som får det att bubbla lite extra i mig när jag ser honom, han har add, som adhd fast utan hyper, men ibland funderar man när han studsar ur sängen kl 07 för att laga en bil om det inte finns lite hyper med.

Sen jag lärde känna Lena och hennes pojkar, och när Linus fick sin diagnos så började jag fundera på att det här med adhd och add kanske inte är så farligt, kanske t.o.m jag skulle klara av ett sånt barn?


som uppdatering så glömde jag skriva om dagens händelser som man visst ska göra.
Skjutsade Micki och Andreas till falun, och när vi rullade genom stadens gator så utbröt Andreas:
-Titta, där står en flock kulturmänniskor och se svåra ut! Och konstiga färger har dom på håret också!

Jag kunde inte undgå att känna en viss saknad av att vara 17år och svår igen..

Villa Vansinet

Vi bor i ett hus, det är ett stort hus.
I vårt hus bodde det först en familj, en familj som strålar kärlek och värma, och jag tror att det sitter kvar rester av dom i våra väggar, för här sprudlar kärlek.

Men vi börjar från början.
I vårt hus bodde en familj, dom har tre barn men två är tillverkade i huset.
Så såvitt vi vet är tre barn tillverkade i vårt hus. (förutom Hugo och hans syskon)

Men vi börjar om igen.
I vårt hus bodde en familj, men dom flyttade till Uppsala.
Så när vi kom till huset så var det redan bebott, av dom små katterna Alfons och Hugo.
Nu var det som så, att när vi var på husvisning så mötte Alfons upp oss på övervåningen. När dom andra gick omkring så låg han och sov i Fannys rum, men när vi kom hoppade han ner och började prata.
Å han prata å han prata å han prata.
Han visade oss alla rum medan han höll låda.
Jag tror att han hade bestämt att vi skulle ha huset.

Och när vi stod nere i källaren så bestämde vi oss, här ska vi bo!

Vi bor alltså i ett stort hus, där kärleken sprudlar, och där Alfons valde att vi ska bo.

När vi flyttade in så följde även Alex och Lisa med, det var inte planen, att Lisa också skulle flytta in, men vad ska man göra när kärleken sprids från väggarna?
Så dom blev gravida, köpte ett eget hus och gifte sig.

Nu bor vi fortfarande i ett stort hus, så folk vet att vi alltid har plats.
Så Susanna och Andreas har sovit otaliga nätter hos oss.
David skulle stanna i två veckor för ett ta körkort, men det blev fyra veckor.
Puffen skulle komma för att hjälpa Linus bygga i garaget, men han dumpade en american och drog själv till Norge.

Ingen dag är den andra lik, och man får aldrig glömma att ta på sig morgonrocken när man kliver upp, för man vet aldrig vilka man möter i hallen.

Men det är väl så, när man bor i ett stort hus, som sprudlar av kärlek, att folk alltid vet vart dom kan komma när allt annat känns trisst.

Vi får tacka familjen Såsser för att kärlek som som byggt in, så att vårat Villa Vansinne kan rulla på.

Johannas första besök i vårat nya hem, sommaren 2010

En helt vanlig jävla dag i ett helt vanligt jävla liv.

En helt vanlig dag hemma hos oss är inte alltid helt vanlig.

Jag bad Puffen ordna med fikabröd, han kom hem med en hel tårta.

Jag torr puffen åt upp det mesta själv.

Det är en himla tur att Lisa finns. Så man har någon att shoppa med och prata om all världens problem.
Sen brukar man få låna Astrid också.

Det är fint att ibland få smitta av sin shoppoholic på andra ibland, så Lisa blev ett par byxor rikare.
Syns det att hon fick barn i Maj? Förutom dom lite trötta ögonen såklart :)

Jag hittade äntligen en ny väska, och nya höstskor.
Lisa fick vara rådgivare när det kom till skorna, för hade jag varit själv och handlat så hade det blivit ofodrade, mindre bekväma och mycket dyrare skor. Men dom var liiiite snyggare.

Läste i Chich om en modell som slutade banta för att komma ikapp dom andra modellerna i vikt, men när hon slutade banta och visade vem hon var istället så började jobben att strömma in.
Hon är nu H&Ms BiB modell och hon är sjukt fin!

Undrar om man ska börja blogga om tjockismode istället för barnlöshet?

Grattis samhället!

Såg på facebook att hennes dotter fick håret avklippt av ett annat barn på dagis, flera kommenterade att det helt klart är fröknarnas och barnfrisörens fel.
Självklart så är barnet elakt, och föräldrarna har påtalat i flera veckor att barnet borde klippa av den långhåriga flickan som svajande lockarna, självklart är det så.

Mamman till flickan försökte beskriva att det varken är föräldrarna eller fröknarnas fel, då det vanligtvis är stor brist på personal.
Sen att dom leker med saxar kan man diskutera, men nog tusan klippte vi varandra med plastsaxar också.

Vad jag däremot tycker är helt fel, det är att man föder ett barn, och när det är ett år så är det dax för dagis att uppfostra min bajsande avkomma.
Och när dagis gjort sitt med min avkomma så är det skolans dax, och gud nåde den skola som inte ser till att min avkomma har MVG i alla ämnen!
För det är väl skolans ansvar? visst då?
Jag har gjort mitt genom att klämma ut den och matar den när den är hemma.
Eller?

Det är ändå inte dagis/skola som valt att skaffa barn?
Det är väl ändå så att vi vill forma barnen efter våra egna värderingar?
Det är väl ändå inte så att 2 fröknar ska kunna uppfostra alla våra 30 barn samtidigt, för så ser det ut på många ställen.
Det är väl ändå så att i vårt samhälle "straffas" man om man är hemma med barnen, genom sänkt pension och ingen inkomst.

Ge istället våra hemmamammor den summa som dom annars skulle ha betalat för att få ha sitt barn på dagis så slipper man oroa sig för att dom ska få håret avklippta, eller klippa av någon annans hår.

Om man vill såklart. För enligt min mening så ska man ha samma rätt att kunna vara hemma, som att få ha rätten att ha sitt barn i dagis.

Och jag vet fortfarande det här bäst, för vi har fortfarande inga barn, och alla andra är bäst på att lösa andras problem.

Att vara typiskt osvenska

Nu ska jag vara sjukt osvensk, och berätta att det finns nått jag är bra på.
Det får man inte göra. Det är tabu. Det är osvenskt.
Tur man är halvfinne.

Men jag är sjukt bra på att gå in i ett rum och ta över det.
Det kan bero på att jag har en hög och irriterande röst, för att jag ler sjukt mycket, eller bara för att jag ibland bestämmer mig för att idag är jag självsäker.
Tycker att alla ska prova att bestämma er för det.
Dra på er den finaste utstyrseln ni har, gå med rak rygg och huvudet högt, sen börjar träningen.

I den utstyrseln och utstrålningen svansar ni sen förbi mannen i era liv (eller random människa) och kolla för guds skull inte om dom ser er, utan titta förbi dom som att ni är säkrast i världen.
 Tänk på kroppshållningen!

Har ni någon gång gått mot strömmen på en flygplats, konsert eller annat? Blivit knuffade till höger och vänster?
Världens enklaste knep funkar för att folk ska ge dig företräde, håll huvudet högt, upp med näsan i vädret, se ingen i ögonen och sträck på er!
Testa, det funkar, men det är väldigt osvenskt!

På Peace and love för några år sedan stod vi och väntade på att Pattie Smith skulle kliva upp på scenen, då kommer det fram en kille med säkerhetsväst och tycker att platsen vi står på är precis den plats som han vill stå på, så han börjar göra en fösande rörselse med armen, för att vi ska förstå att vi ska backa. Men icke. Istället tog jag ett steg fram och frågade om han försökte taffsa på tuttarna eller vad fan han höll på med, så han slank snabbt iväg igen med sin klan av festivalpuckon.
Vi då? Jo vi hade jättebra platser hela spelningen!
Men det var väldigt ovsenskt gjort.

Sen kom nästa festivalpucko, men det kan vi ta en annan dag.

Ida och Togge (dom ingifta syskonen) blev lite besvika över att dom inte blev in kategoriserade i våran Simpsonsfamilj, så vi kan göra ett försök.

Togge, den konstnärliga långa mannen, som bär fluga snyggast av alla jag vet. Han är nog allas vår Smithers. Inte för att han är hemligt homosexuell, utan för att han alltid ser till oss andra först, som trots nyopererad fot och extrem smärta ändå var toastmaster på vårt bröllop, som inte tycker det är fel i att alltid vara välklädd och välvårdad utan ser det som en självklarhet.

Togge och Isabelle fnner man bakom Linus på denna bild

Ida är lite svårare att avgöra vem hon är. Ida är nämligen lite av en fantastisk katastrof som flyger fram, som skulle behöva en övervakare som ser till att inte galenskapen går över styr ibland.
Eller att påsen med den nyinköpta telefonen inte ligger kvar i cykelkorgen när hon lämnat cykeln.
Jag tror att hon också är en Bart, fast mycket mer tankspridd och mycket sötare.

Jag och Ida

Vår familj.

För nog har vi alltid varit lite annorlunda, familjen Hallqvist.

Vår far kan beskrivas som Homer Simpsons.
Ända skillnaden är att vår far är smart, men gör allt i sin makt för att dölja det.

Han tycker mest om att sitta och titta på TV, och gärna så dåliga program som möjligt.
Igår när jag var förbi för att se hur dom har det var han i full gång att försöka tjata till sig en 55" TV.
Tydligen så är en 46" uråldrig.
Hans fru var inte lika imponerad av detta, så han mumlade något totalt obegripligt och återvände till nått meningslöst program.

Min bror som jag skrivit om tidigare är så otroligt smart, och gör allt i sin makt för att visa det.
Fast, måste erkänna att det är sjukt kul att kunna skryta med att ha en bror som skrivit 2.0 på högskoleprovet.
Tror det var 3 fel på provet? eller?
Man kan jämföra honom med Lisa Simpsons.
Den där klipska typen som kan en massa konstiga saker som en själv inte visste fanns.

Jag är lite mer en skitunge.
Klantig som få. Har mer än en gång snubblat på en katt och ramlat.
Eller kört in i någons grindsrolpe (förlåt Jessica och Henke återigen) eller släppt muggen innan bordet så kaffet sipprar ner överallt.
Har ett stort behov av nya skor hela tiden, och blir smått deppig när jag tycker att hösten skomode är hyffsat fult, fram tills jag kom ihåg att man alltid kan köra den klassiska stilen.
 Jag är lite som en shoppande Bart.

Då kan ni gissa vem mamma är lik.
Hon har alltid plockat och städat. Putsat fönster så man funderar på om dom inte borde ha blivit några millimeter tunnare och sett till att vi alltid varit hela och rena.
Hon är allas våran Marge.

En gång var jag och mamma på demonstration tillsammans, det var ett virrvarr av folk i alla former och färger och vi tappade bort varandra.
Som tur var så hittade jag Valentin sittandes i gräset och bad honom hjälpa mig leta efter mamma.
"Men hur ser hon ut då?" undrade han såklart. Efter lite funderande så var svaret "hon ser ut som en mamma".
Efter en stund ropar Walle, "Hon ser ut som en mamma!"
"ja! det är ju min mamma!"

Den stora frågan är, är dom flesta familjerna som familjen Simpsons? eller har vi bara sjukt tur att vara lika dom? eller, är det som så att dom byggt hela serien på oss?

Konspirationsteorierna flödar.

Livet precis som andras

Jag startade en blogg.
Tanken var att den skulle bli som en dagbok med lite åsikter och funderingar.

Jag startade en blogg.
Och tanken var inte att det skulle bli så mycket mer.

Men nu sitter jag, och har redan suddat ut 3 olika inlägg med fasa för att ha tappat skrivförmågan.
Förmågan jag inte visste fanns. Och fortfarande faktiskt trotts allt beröm inte tror på.

Kanske är det "witers block", kanske är det oinspiration, kanske beror det på att mitt liv ser ut som dom flestas.
Tror ingen vill höra om den dagen jag tvättade allt i hela huset, och glömde sköljmedlet på tvättmaskinen. Tyckte det luktade ovanligt gott i vår källaren tills jag hittade sköljmedlet på rinnandes på golvet.
 Det problemet löstes med att använda linus gamla strumpor som moppar.
 Dom skulle ju ändå tvättas!

Eller om den dagen då jag och linus skulle städa tomten från grenar efter att vi fått träden beskurna, ett uppdrag jag hade räknat skulle gå på ca 15minuter tog istället lite över en timme, för när man gör något med Linus så är det aldrig så enkelt som man tror, så han passade på att hämta ved som fanns i hagen vilket hans fru fick släpa på tills svetten rann.
Och nu hittar jag inte tvättpåsen så jag kan tvätta favorit BHn, men jag är säker på att jag nyss tvättat den när allt tvättades!

Tror inte heller ni vill höra över min obotliga skräck att jag bär på någon konstig sjukdom som aldrig kommer upptäckas, för hur stor min skräck för sjukdomen än är, så är skräcken för läkare ännu större.
Den är t.o.m så stor att jag är rädd för överläkaren på vårt jobb.
Fast den skräcken kommer alltid i skuggan av skräcken för zombies, som nog är värst av allt.

Men hur det än är, så är mitt liv precis som alla andras, fast lite klantigare, och lite mer fyllt med mjauande katter och make.

Tre av fyra mjauande pojkar.

Kära ni

det borde finnas en kurs i civilkurage.
Den kursen ska alla våra ungdomar gå. Den är också ett självklart inslag på varje arbetsplats och i alla PRO lokaler.
Där får man lära sig om vikten av varje individ. Hur man visar respekt och hur man månar om varandra.
Att mobbning aldrig skulle få ett fäste om folk vågade säga emot.

Ni ska alltid ha i baktanken att det är dom svagaste människorna som ger sig på andra.
Som letar efter det där lilla felet som faktiskt vi alla har.

Just nu pågår en debatt om obligatorisk civilkurage.
Folk tycker det är absurt att man ska springa in i en hagelskur för att rädda en annan individ. Hur troligt är det att man hamnar i en hagelskur?
Det är mycket vi kan göra utan att riskera våra egna liv, t.ex ringa polis eller för guds skull, säga till spärrvakten att människan jag nyss rånat ligger på spåret.

Men kära ni, sänk blicken en bit från denna tragiska händelse, rikta era blickar längre ner, se våra barn som varje dag slåss mot mobbning och utfrysning i skolorna, för att andra är rädda att bli mobbade och inte vågar sitta bredvid den utfrysta.

Nu till något mycket roligare, nämligen livet!
Livet är ganska fantastiskt.
Igår var det först långfrukost med Sanna och Andreas, sen blev det princessfilm i väntan på Issie, som äntligen är hemma en vända.
Den där Issie, hon som ritar så fint, så fint att hon får rita för aquarium i Vancover och för klädmärket Nikita.
Precis hon var igår hemma hos oss!
Vi pratade och drack kaffe i flera timmar. Vissa människor älskar man från första dagen och resten av sitt liv.

Sen kom klanen, vi kan kalla dom för det, dom där man jobbar med, dom där fantastiska människorna.
Dom som sprider glädje och kärlek. Tänk att dom åt mat med mig igår!
Och sen fick dom stryk i kortspel.

Men mest ser dagarna likadana ut, kel kel kel..

Självkritik

Att vara självkritisk har jag hört kan vara bra, men är det verkligen så bra när man t.ex bloggar?

Jag skriver gärna vad som faller in, ett litterärt ordbajsande rent ut sagt, sen läser jag varje inlägg flera gånger om, för att sen blunda och trycka på "publicera".
Det är inte slut där, sen måste man kolla om det man skrivit verkar vara av intresse för folk, det gör jag genom att kolla hur många sidvisningar varje inlägg har.

Är också självkritisk när det kommer till det mesta. Vill gärna vara bäst på saker, och blir jag inte det så är det väl bäst att vara sämst?

Bland annat så är jag så sjukt dålig på att snickra. I vintras så skulle jag bevisa för mig själv och Linus att det inte är så illa som man kan tro. Jag menar, hur svårt kan det vara att slå i några spikar och sen så har man en fyrkant som man häftar fast nät på?
Tydligen svårare än vad man kan tro.

Efter att ha fastnat med sågen i plankor, kapat i fel längder, hamrat mig själv i fingret flera gånger så åkte allting in i väggen (ska tillägga att min stubin är ganska kort), sen gick jag in, satte på mig hörlurar och surade framför datorn.
Stackars Linus fick snällt snickra ihop mina fyrkanter, men att häfta på nät, det var nått jag kunde!

Jag har också "förbud" för att använda yxan hemma, då den mer en än gång har svingats med full kraft, åkt förbi vedkubben och missat knät med millimetermått.

Nått jag däremot är sjukt duktig på är att shoppa!
Och framför allt då skor, såklart.

Diktatorn

När jag blir diktator så finns det några punkter som genast ska sättas i verket.

1. Barnkörkortet
2. Kurs för män
3. Kurs för kvinnor
4. Terapi för motorcyklister

Vi kan börja med punkt 1 på dagordningen.
Barnkörkort har vi redan diskuterat och fastställt väl? Så kom ihåg, era barn gör som ni gör och inte som ni säger.

Punkt 2 handlar om en kurs som kvinnor kan skicka sina sambosar, makar, pojkvänner, fäder o.s.v på.
På kursen kommer dom ha intensiv träning i flera dagar och dom primära sakerna dom ska lära sig är följande:
-Stänga skåpluckor
- Fälla ner toalocket
- Vara romantiska.

På punkt 3 har vi en kurs för kvinnor.
Varför kanske ni undrar. Vi fantastiska byxspräckande, fisande, omhändertagande folkslag, vad ska vi med en kurs till?
Det är så enkelt att vi ska få gå en kurs i självkänsla, lära oss att njuta av stunden, oroa oss mindre för morgondagen och framför allt, vara snällare mot varandra!
Vi är faktiskt fruktansvärt dåliga på att vara snälla mot oss själva och mot varandra.
 Här finns det faktiskt ett fantastiskt knep på hur vi ska bättra oss.
Tänk karma.

Punkt 4 är en sån självklarhet.
Vill man leva farligt, varsågod, men för gud skull, riskera inte våra och våra barns liv bara för att ni vill känna vinden vina runt era kroppar.

Förslag mottages gärna på vad diktator Annika ska utforma för att alla ska kunna få ett sånt bra välbefinnande som möjligt.

Barnlöshet

"Hur kan du ha så många sidvisningar på så kort tid?" frågade en kompis.
Ärligt talat, jag tror det är för att jag skriver om barnlöshet.

Det är nog ett större problem hos folk än vad man vågar erkänna. Det verkar dessutom nästan vara en skam att prata om det. Eller beror det på att det är ett känslig ämne?
Men när man väl lyft på locket så är det många som vill prata om det, som behöver prata om det!
Så släpp på spärrarna, våga tala öppet om det. Det finns ingen skam i att inte kunna få barn, och fler än vad man tror tar hjälp.

Nu är det inte som så att vi har bråttom med barn, eller ens vet om vi vill ha några.
Har förut skrivit om våra adhd gener, och risken är stor att våra eventuella barn också får dom generna.
Känns lite som att veta att man har en genetisk sjukdom som det är 50/50 risk att barnet ärver. Är det värt det?

När en del av vår familj flyttade, så ville Linus ha nya familjemedlemmar, så nu är dom här:
Torsten och Bengt-Bertil

Lite tidigt efter Posh tycker jag. Men om det är något jag lärt mig av livet så är det att det sällan blir som man hade tänkt sig.

Om man ska prata om saker som inte blir som man tänkt sig så tänkte jag ta upp vårt vardagsrum.
Just nu är det en röra med saker, hyllor, soffor, instrument och torkad svamp.
Vi kan aldrig komma överens om  hur det ska se ut där inne.
Linus tycker att vår ärvda svarta skingrupp är helt okey, dom passar jättebra med våra mörka hyllor från 70-talet.
Må så vara, att det inte är nått fel på sakerna, faktiskt inte alls, och i rätt konstellation så skulle det se hur bra ut som helst!
Men i mitt huvud ser vårt vardagsrum helt annorlunda ut.
Det är en stor skön soffa i grått. Med ljusa hyllor som bara det viktigaste och finaste står på.
Någon som har bra tips på hur man får med sin make på ens inredningideer?
Eller någon som kan lära Linus att en lydig man är en lycklig man?
Eller borde jag inse att jag är besegrad i frågan och gå vidare med viktigare frågor?

Förgiftad

Varför heter det gift?
Precis som gift heter gift. Har dom någon koppling?
Istället för att vara "förlovad" undrar jag då om det inte borde heta "förgiftad"?

Folk verkar i alla fall tro att bara för att man är gift så är man giftig.
Som om man plötsligt utsöndrar någon slags hormon som är farligt för folk att andas in?
Eller är det mer okey att umgås med någons sambo än någons fru?

Det är inte som så att bara för att någon trär en ring på ens finger så blir man en annan människa. Tvärtom så är man precis samma suspekta individ som innan, på gott och ont!

Man får inte heller helt plötsligt andra känslor, efter nygiftlyckan gått över så har man samma känslor som innan. Man älskar den man är med, och att gifta sig med varandra är mer en bekräftning till staten om att vi är så kära i varandra att den andra kan få mitt arv om jag dör, det är okey!
Linus, jag vill att du ska ha min skötarlön och köpa dig nått fint! Pengarna kanske räcker till en piggelin.

Den fantastiska mannen Linus som berikar mitt liv i nöd och lust har det inte helt lätt.
I fredags när det var dax att vakna och gå till jobbet så skulle han jobba hemmifrån, så jag passade på att leta rätt på en strumpa med kattmönster fram vid tårna och trädde den över handen och strök handen med strumpan mot Linus och mjaua lite tills han vaknade.
Det fina i kråksången är att det är precis såna dumma saker som han tycker om!

Linus har fått stått ut med en hel del hela våren, och i går fick detta ett slut.
Posh har fått ett eget hem.
Det svider i hjärtat, men tårarna har sprutat klart och nu återstår både fina och jobbiga minnen.

Tror ja dugä!

Brukar ni känna att ni vill duga?
Att man bara måste göra nått helt sjukt dumt, bara för att känna att man duger?

Som att hjälpa en kompis klättra 15m upp i ett träd och kapa det bit för bit, medan en annan kompis och en själv står på backen och fått för sig att man visst kan stå emot dom stora trädbitarna som faller.
För så starka är vi väl? eller hur?

Andreas på väg upp i tallen. Sanna håller koll så det går rätt till.

Den andra på backen hade skyddskläder på sig, och nu ska man inte prata om vikt så vi kan istället säga att hon väger ungefär lika mycket som om man har 60L vatten eller hembränt.

Jag tyckte att shorts och linne duger väl till lite grovjobb?
Sen placerar vi hon som väger minst som ankare, och hon som är störst som den som springer med stocken en bit.
Det är väl smartast? Visst då?

När vi väl flugit, släpats, dragit sönder handskar och fingrar, svettats och svurit, så tittade vi på backen på varandra och sa stolt
"Jag tror vi dugä"


Sen finns det många saker som gör att man känner att man inte duger.
Jag är bland annat totalt värdelös på att fylla i luft i däcken på bilen.
Men det finns botemedel för allt, så jag gifte mig med en bilmekaniker.

Tack för all uppmuntran med Bloggen! det värmer i ett annars så kallt skötarhjärta.

Barnet gud glömde.

Varför jag funderar starkt på det här med barn och om jag är lämplig?

Såhär är det, att vi bor granne med Damien i flickformat.
Sveriges kanske elakaste barn bor två hus ifrån oss, och ibland står hon på trappen, släpandes på sin stackars lillebror som får en smäll om han öppnar munnen.
Ser hon att man är hemma finns det inget som stoppar henne.
Hon tar sig in hur man än gör.
Den här tjejen har fått mina vänner att fly, hon ljuger som en häst travar, dränker nyckelpigor, fattar inte vad ett nej är och när hon inte får klappa hunden undrar hon om det är okey att slå den istället.

Självklart vet jag att hon egentligen inte är elak.
Det föds inga elaka barn, så det måste bero på något annat.
I just det här fallet tänker jag genast sänka blicken en bit från att skylla på samhället, tror inte heller att mamman är boven i dramat då jag sett henne flertal gånger försöka förklara varför man inte får kasta sten på sin lillebror, medan pappan skrattar som om det vore en tävling i dålig humor.
Han är ett praktexempel på dålig förälder och borde åka land och rike för att föreläsa om hur man inte ska göra.

Tänk om man själv blir lika knäpp? Att man inte kan se felet i det barnet gör? Att man uppmuntrar till dåligt och rent av farligt beteende?

Naiva föräldrar, ni skrämmer mig!

Nu till något mycket roligare.

Idag kom den!
Den inte alls så efterlängtade, men ganska omtalade och framprovocerade yogafisen infann sig idag!
Lite besviken över att Jessica inte hörde detta inte så efterlängtade, framprovocerade underverk.
Ska det tilläggas att jag åt böngryta till lunch idag?
Smartskaft som man är så tänkte jag att vegetariskböngryta är så mycket bättre än kebabgryta.
Och det är dax att börja tänka på hälsan!
Och på många plan är det rätt tänkt, men inte om man ska på yoga.

Förlåt

..jag tar tillbaka det jag skrev..

Det kom en plötslig insikt när jag läste en annans blogg.
Vi lekte ihop som barn på sommarlovet. Han bodde granne med några kompisar och deras mamma. Kompisarnas pappa bodde granne med oss så det blev att vi umgicks en hel del.

Jag var så sjukt kär i den här killen.
Min faster sa till mina föräldrar att absolut inte låta mig skaffa häst förens killåldern gick över, och hon hade så rätt för den sista sommaren vi umgicks så avbokade jag ridlägret för att kunna vara så mycket som möjligt med honom.
Ironin i det hela att han lär sig rida nu.

Vi gled ifrån varandra när han började spela i band. Jag skyllde på att han blivit stroppig, men om sanningen ska fram så vågade jag inte längre hälsa på honom.

Landstinget kan få köpa mig fler försmå byxor om dom vill, det känns inte väsentligt längre.
Plötsligt får väckarklockan ringa varje dag, för det betyder att livet fortfarande pågår (även om den gärna kan ha gått sönder dom mornarna när Jack Sparrow är på besök).
Jag är glad att zombies är min största skräck, och ingen sjukdom som tar över min kropp.

Det är dax att börja värdesätta saker i våra liv.
Det är så svårt att se att någon ska dö.

Ärkefienderna!

Vem kom på denna fasansfulla, avskyvärda, hatade, vedervärdiga saken, väckarklockan?
Finns det något värre än att vakna av ljudet av denna maskinen?
Spelar ingen roll hur ofta man byter signal eller hur man ställer in snoozen.

Tänk er själva, man sover som djupast, drömmer den absolut hetaste sexdrömmen i mannaminne (i mitt fall är Linus helt klart plötsligt Jack Sparrow), precis när det börjar bli som mest spännande och det är dax att bli påspänd (förlåt mamma) så, PIIIIP PIIIIP PIIIIP PIIIIP.
Då spelar det ingen roll hur mycket man snoozar för man kommer aldrig tillbaka. (om det inte råkar vara en mardröm, vi kommer till det sen)
Vad är det för fel på att gå upp när man vaknar av sig själv?
Det betyder att jag skulle börja mellan 12-13 varje dag för här går aldrig tonåren över och sjusovandet är ett faktum.

Mina andra ärkefiender, och det absolut värsta som finns är zombies.
Den voodooguru som kom på zombies borde klassas som ondskan själv.
Bara tanken på zombies gör mig livrädd. Att Andreas dessutom hittade sin machete/yxa i min bil och tog med sig hem gör att jag inte har något skydd mot dom i bilen.
Mats och Jonathan som jag jobbar med brukar hota med att leka zombies på min gård. Det är okey, för dom vet att det är med risk för sina liv.
Halvar gjorde den osmakliga saken att leka zombies på en fest, där det slutade att jag sprang gråtandes ut på balkongen och smällde igen dörren. Olyckligtvis hade han sina fingrar i vägen för dörren.
Det är också endast zombiedrömmar som man kan vakna upp från, och när man somnar om så är man tillbaka apokalypsen.
Om det är fler med samma problem som läser detta undrar jag om vi kan bilda en stödgrupp?
Jag skulle så gärna vilja skaffa höns.
Ett boktips är The zombie survival guide

Dagens boktips

Tro mig, vet att det är skitlöjligt, ändå är skräcken för zombies så självklar i min värld.

En annan ärkefiende måste vara Landstinget dalarna som nu för 3e gången envisas med att ge mig träningskläder (i helt fel storlekar såklart för det finns inga bra träningskläder för tjejer med stor stjärt).
Tänker se detta som en kränkning då det i min borderlinevärld betyder att Landstinget tycker jag är tjock. 
Därför kära landsting, så önskar jag mig lite fina underkläder, så jag åtminstone får känna mig lite snygg när ni ska rövknulla en med lön eller träningskläder nästa gång.

Ska försöka vårda språket till nästa inlägg. Förlåt..

Avelsmaterial

Man ska inte bara fundera på om man vill ha barn, man ska också fundera på om man är värd att avla på, eller om man är en stackars bondkatt som någon tar sig an av ren snällhet och råkar bli väldigt förtjust i en ändå.

Nu är det såhär, att jag är så sjukt klantig.
Förra veckan jagade jag efter träningsbyxor att kunna ha på yogan. Hittade ett par i xl på ica (redan här är det dödsdömt) som satt hyffsat okey, och tänkte att det här kommer funka sjukt bra!
På onsdagen lyckades jag impa på Jessica genom att ha snygga avancerade träningsbyxor. Spelade totalt oberörd över hennes reaktion, som om jag alltid har avancerade träningskläder. Hon får se nu att det var en hel hysteri att hitta dom där byxorna.
Vi hade skämtat en hel del om att någon av oss skulle råka fisa på yogan och självklart så hade båda ätit fismat också.
Så när vi låg där raklånga på golvet, med det ena benet i golvet och det andra upp i luften så hände det som inte fick hända med mina nya, fina, avancerade träningsbyxor.
Dom sprack i grenen.
Viskade så tyst till Jessica att jag knappt vet om jag hörde det själv "jag fes inte i alla fall".

Åkte hem för att gnälla på kvaliten på byxorna (för dom var ju absolut inte för trånga egentligen, nej nej) och visade Linus hur det går när man ska göra yoga i skitkläder.
Det slutade med att han gick Californiastyle a'la 90-tal i mina spräckta träningsbyxor som visade sig vara storlek M, en yogamatta över axeln och en sony walkman lite käckt fastsatt i linnen.

Han klär i allt, det bättre hälften!

Eller i Lördags när jag och Zandra skulle kolla på Maskinen i Falun och jag lyckades ha sönder två par strumpbyxor inom loppet av 10minuter.
Kanske ska göra som kalle anka och gå byxlös.

Man ska inte bara avla på sig själv utan man ska hitta en bra partner också. Och med dom generna som Linus har så borde det gå fint. Bröderna Grane/Holton är allihopa fina, smarta och sociala.
Med hans markanta käkben och mina höga kindben så borde vi få ett vackert barn åtminstone.

Frågan är hur det kommer sig att både jag och Linus fick hela familjens adhd gener?
Vi är dom utan högskoleutbildning i våra familjer. Vi är dom som har det stökigast i hemmet. Vi är dom sistfödda av våra mödrar.

 Vi är inte direkt några raskatter, men vem bryr sig om ras?

"När ska ni skaffa barn?"

Den frågan är väldigt fin, men också väldigt svår.
Ibland kan man springa på någon man inte sett på väldigt länge, man får ett grattis till giftemålet, och sen kommer den stora fråga, "när ska ni skaffa barn då?".

Måste man skaffa barn?
Är det en allmän plikt?
Måste man fråga alla barnlösa om dom ska skaffa barn?
Eller småbarnsföräldrar när nästa barn kommer?
Är det okey att inte svara på den frågan?

Det är en väldigt svår fråga att få, och jag tycker att alla ska tänka innan dom frågar någon nästa gång.
Man vet aldrig om den man frågar är sjuk och inte kan få barn, eller ens vill ha barn.
Ändå vet jag att det är med all välvilja som frågan ställs.

Min vän Johanna ställde den frågan på ett mycket fint sätt, det ska hon ska ha eloge för. Hon frågade "har ni funderat på barn?"
Det öppnade upp hela samtalet på ett annat sätt, och från att gå i försvarsställning angående barnfrågan så hade vi en bra diskussion om det hela.

Vi har så många härliga barn runt om oss, och flera på väg.
Kanske ska man vara nöjd med andras barn, att få vara Tant och Farbror Grane.
Kanske ska man avla på sig själv och våra adhd gener och hoppas på det bästa? 

Till min bror

Du är den svåraste människa jag känner.
Du är också den jag inte skulle klara mig utan.
Det här är ett öppet brev om syskonkärlek.

Våra föräldrar har berättat om när dom kom hem från BB med din lillasyster, en tjej som såg ut som en rumpnisse.
Mamma har berättat om när du var barn och tanterna tittade ner i din vagn och sa "å vilket vackert barn", sen tittade dom ner i min vagn och sa "å vilket vackert täcke"

Du välkomnade mig hem genom att bitas, och där var kriget igång.
I 14 år slogs vi varje dag. Skrek att vi hatade varandra och vi har önskat livet ut varandra, men det jag minns tydligt från barndomen var dom nätterna jag grät och du sprang och hämtade våra föräldrar. Eller när vi var på semestrar och du låtsades förlora i spel bara för att jag är en sån dålig förlorare. Eller när jag i vuxen ålder inte vetat vad jag ska göra och du har stöttat på peppat.

Det finns ingen som du. Och det är jag inte ensam om att tycka. Jag är stolt att vara din lillasyster, trots allt det innebär att ha en bror som skriver 2.0 på högskoleprov och aldrig behövt plugga en dag i sitt liv. Det är inte ditt fel att du är smart, men du hade väl kunnat lämna lite till sin syster?

Jag har legat sömnlös på nätter och tänkt på dig. Hur jag ska kunna få dig att flytta hem igen, fast jag vet att du trivs i Örebro och egentligen vill jag inget hellre än att du är där du trivs, med människor som uppskattar dig.

Trots att du var min största fiende i tidiga tonåren så minns jag en natt, det var millennieskifte och vi hade varit osams på förfesten och hela bussresan ner till stan. Du klev ur bussen innan mig och genom rutan kunde jag se en grabb gå fram till dig och slå dig. Jag har nog aldrig i hela livet varit så arg som då, när jag såg någon slå min bror, min förebild, min nemesis, den människa som skyddat och torterat mig sedan barnsben.
Jag sprang ut, som en rasande åskstorm, tog tag i grabben och gjorde med honom som han hade gjort med min bror. Förstår inte hur jag vågade, eller vart kraften kom ifrån, men min bror ger man sig inte på ostraffat!
Även om ingen av oss slåss i normala fall.
Vi tar hellre stryk än ger.
Men man gör allt för sitt syskon.

Du var den svåraste att berätta för att jag var sjuk.
Du var den som ryckte på axlarna och sa dom orden som satt starkast.

Jag är så stolt över att få vara din syster. Så stolt över att få ha dig i vårt liv.

Om vi någon gång får barn vill jag ge det barnet ett syskon som det kan hata och älska.
Och nog tusan skulle jag vilja att du blev fadder till det förstfödda barnet.

Vi på Arvikafestivalen

Självmordsbenägna puckon.

Nu kanske vissa tror att bara för att jag jobbar inom psyk så ska jag prata om våra självmordsbenägna patienter, men ack så fel ni har.
Dom är sjuka och behöver hjälp.
Jag ska skriva om dom "friska" människorna som så uppenbart vill dö, jag ska skriva om motorcyklisterna!

Det hela började den 14 April 2011. Dagen då jag tog körkort. (bättre sent än aldrig, och ingen är lyckligare över det än Linus)
Jag hade varit till Falun för att hämtat ut beviset att jag får köra bil själv. Sen åkte jag till Västerby för att köra hem Oscar från skolan då hans mamma Lena fick lov att jobba över. Sen åkte jag till Anders och Therese (för finns det två människor som tjatat mer på mig om körkort än Linus så är det dom) och visade upp vad jag åstadkommit. Satte sen rumpan i bilen igen och körde hem till pappa och Helene där hon hade bakat en underbar körkortstårta.

Eftersom jag sällan hade kört i mörker då så ville jag komma iväg i tid och skuttade in i bilen.
Minns ni har smal man tyckte att vägen var när man åkte själv i bilen i början? Hur man var rädd att köra av vägen eller in i räcket hela tiden?

En bil vill köra om där det är tvåfiligt och jag darrar lite i sätet medans han kör om. Pulsen ökade och foten förflyttade sig genast mot bromsen ifall jag skulle bli tvungen att bromsa.
Han kommer om och genast kommer jag ihåg att andas igen.
Hinner inte mer än att ta några djupa andetag och köra några hundra meter så vi kommer på enkelfiligt när jag det dyker upp en motorcyklist i backspegeln.
Han har inte en tanke på att sakta in, och jag önskade såå mycket att "övningskörning"s skylten hade setat kvar på bilen så han skulle förstå att det var en ovan människa vid ratten. Han blinkar ut och börjar omkörningen på enkelfiligt.
Jag försöker hålla ut bilen, men vägen känns så smal och luften i lungorna börjar nog att ta slut. Saktar in så mycket det går med bilar bakom och en motorcyklist bredvid bilen.
Fanskapet kommer om. Händerna är blåröda efter att ha hållit i ratten för kung och fosterland. Fanskapet släpper styret och vinkar och tackar för att vi höll bilarna långt till kanten.
Det kändes som om jag skulle kräkas, var överlycklig att Oscar var hemma hos sin mamma och inte med i bilen, ville stanna och gå resten av vägen hem.

Det är bara en av alla motorcyklister jag mött som inte har vett i trafiken.
Då vi bor så vi ser RV70 så ser man nästan varje sommardag rikspuckon på motorcyklar som kör som idioter och sen upp på bakhjulet.

Kan ni inte köra som dom puckon ni är på någon bana? Om det nu är så härligt att köra som idioter i vinden, kan ni inte låna en landningsbana på Romme en stund? Måste ni offra era och våra liv? 

När jag blir diktator så är det IQtest på alla som vill köra motorcykel! man får bara göra det på bestämda vägar och grannen Bosse ska visa hur man kör och har trafikvett med motorcykeln.

Tack för mig.

Barnkörkort

När jag blir diktator (och det kommer jag att bli, om så i ett annat liv) så tänker jag införa körkort på att få skaffa familj.
 Man måste också gå genom mig för att få gifta sig eller köpa nya skor.

Det verkar ju så jävla lätt, att köra lite klassiskt in-och-ut, och 40 veckor senare så ploppar det ut en liten skrikande, skitande, spyende sak. Men sen börjar det hårda. Den här skrikande, skitande saken ska bli en bra individ och medmänniska! (och det här kan jag allt om, eftersom jag inte har några och andra är experter på att lösa andras problem)

I min diktatorvärld så har alla människor lika värde (förutom när det kommer till skor!), även jag som diktator. Vi ska kunna sitta vid samma bord och diskutera svälten i länder man knappt kan uttala, vi ska kunna se en annan individ och inte bara se till hudfärg eller ekonomisk situation utan se till vad den människan ska kunna berika oss med för kunskap och fina värderingar.
För att göra det kort så betyder det att jag inte uppskattar att man lär sina barn ord som "jävla neger", "bögjävul", "tattarunge" m.m

Era barn kommer att lära sig dom orden ändå, många gånger utan att ens förstå innebörden. Dom behöver inte få höra från sina föräldrar att andras barn inte är värda samma sak som dom.

När det var val förra omgången så hamnade jag i en diskussion med en människa. Vi hade olika politiska åsikter och vi hade en hyfsad bra diskussion om det varför vi inte höll med varandra, tills han drog upp att barnlösa människor inte borde få ha rösträtt.
Det satte igång så många känslor i mig, dels för att vi inte ens vet om vi KAN få barn, men sen också för att en människa har råkat pricka rätt dag att befrukta en kvinna på menar att det gör hans värderingar till "dom bäst"?
Vi har inga barn, men vi har villa och fasta tjänster och kan erbjuda ett kärleksfullt hem.
Nej, alla borde få göra ett test i sunda värderingar innan man skaffar barn! Även om man inte alltid tycker exakt lika så är kränkande åsikter alltid kränkande (och fina skor är alltid fina skor).

Är så glad att människorna runtomkring mig har bra och sunda värderingar, även om dom skiftar i karaktär och politiska åsikter så är dom fördomsfria.

Det värmer lite extra i hjärtat när Jessica idag innan yogan berättar att hennes son Edvin haft funderingar inne på hm om varför det bara finns kill och tjej avdelningar, men ingen mittemellan. Sen behöver inte det betyda att alla ska vara hen. 

Fina familjen Östensson/karls och Posh

Det är inte vikten av vikten som är det viktiga!

Okey, nu tar vi inlägget som handlar om vikten så blir vi av med det.

Sen jag flyttat till Säter så har jag märkt av en markant ökning av viktprat.
Kan det vara så att folk är mer viktfokuserade här, eller har jag helt enkelt umgåtts med människor som älskar sig själva och mig för dom vi är?
Jag vill tro på alternativ två.
Det gör mig ändå ganska rädd, att om majoriteten av människor inte älskar sig själva nog att inte haka upp sig på siffror.
För hälsans skull så behöver jag gå ner en hel del kilon, det är jag med på. Men trots övervikt och en taskig attityd så finns det folk som gillar mig och t.o.m tycker att jag är fin! Ända gången det är jobbigt att vara stor är när man inte kan köpa dom kläderna man vill ha i en butik.


Där kommer vi till dagens diskussion: om man vill att överviktiga personer ska träna, varför gör man inte sportkläder vi kan ha? Inte ens ett snyggt regnställ kan man få tag på? Täckbyxor är bara att glömma.

Om man slutar att prata om siffror och istället fokuserar på hälsan så blir det så mycket roligare!
Tänk vad roligt att få höra "vad pigg och fräsch du ser ut!" istället för "har du gått ner i vikt?".

Det är aldrig för sent att ändra sig, och det har även min gurkplanta lyckats förstå och passar nu på att ge oss några gurkor

Nu ska vi lämna livet med vikter och gå på viktigare saker, nämligen vår stora lilla familj!
För i söndags så blev Astrid döpt i Torsångs kyrka. Astrid Anette.
Det var ett fint dop med fina människor. Och ja, man fick låna Astrid en stund :)
Elin Skarin och Alex Bowäng blev faddrar, och dom såg så stolta ut.

Alla fick i uppgift att skriva i en bok vad man lovar Astrid att man ska lära henne. Och man fick inte skriva att man ska göra henne till en bra människa utan vad var och en av oss kan bidra med.
Jag lovade Astrid att vi ska plocka svamp och jag ska lära henne att måna om skog och mark. Men finast var nog ändå när Emelies dotter Moa med syster lovade Astrid att dom ska lära henne att bli en bra storasyster, så nu hoppas vi att Astrid får bli det!
Det kan aldrig bli för många barn i vår familj!

Bloggen

"Vad är det för jävla prettoblogg du börjat med?" ,skrek Linus igår när jag kommit hem från jobbet.
"Alla andra bloggar ju!"
"Men vadå tvåsamheten och barnlösheten? Då kan du väl skriva om hur roligt vi har även utan barn!"
"Självklart kan jag det"

Och där kom det, dagen när Linus såg bloggen och hade något att kommentera, nämligen hela bloggen.
Det är ju som så, att motsatser dras, och vi är verkligen varandras motsatser. Han älskar att meka, jag älskar att shoppa. Han älskar att vara ensam, jag hatar att vara ensam. Men vi älskar varandra. Mycket i vårt liv handlar om att kompromissa, och skam den som ger sig!

Varje sak vi ska göra måste först diskuteras, vet inte hur många gånger jag därför har smugit iväg och fixat saker själv. T.ex tapeter till ett av sovrummen, som Alex sen snällt satt upp.

Nu är den stora frågan i huset att jag vill köpa ny bil.
"Du har ju den nyaste bilen på gården!", skrek Linus och syftade på min renault från 97.
Sen började han skratta när han insåg att det inte sa så mycket när nästa bil i turordningen att vara yngst från 84.
Försöker berätta att jag vill ha en bil som rullar och som inte behöver lagas så ofta, och mitt största krav är AC i bilskrället.
Han har suckat, skällt, förhandlat och argumenterat. Han har t.o.m använt det fulaste ordet vi har i det här huset, "dumkatt". Vi får se om det blir någon ny bil inom en snar framtid. Det är ganska smidigt att köra en bil som någon annan betalar skatt och försäkring på.

Idag kom Posh hem. Så jag och Andreas åkte till djuraffären för att handla lördagsgodis åt henne. Först fick hon välja en ny leksak, som blev en gul pipleksak i form av en droppe. Sen lyfte andreas upp henne vid godiset så hon fick välja själv vad hon ville ha. Det blev torkad lever, torkade muskler, vomburgare och tuggben som ska vara bra för tänderna.
Folk skrattade en hel del och tyckte vi hade en bortskämd hund, men vi förstod inte alls vad dom menade, vi gör bara så som vi tycker alla hundar borde få ha det!
Sen plockade jag, linus och posh svamp. Fast Posh låg mest på svampen och rullade runt.

I morgon ska vi på lilla Astrids dop! Hoppas att hon inte får rampfeber lilla skruttan.
Själv har jag just nu fullt upp med att planera vilka som ska vara faddrar åt våra eventuella barn.

Familjen Musik!

För oss betyder musik väldigt mycket. Bland annat därför höll det nästan på att inte bli nått bröllop eftersom vi aldrig kunde bestämma oss för vad som skulle spelas. Beatles? Klassiskt? Roligt?
Sanna hade ett tålamod av guld ända in i det sista med vår hysteri.
Till slut fick det vara slut med velande och det spelades Jose Gonzales version av Heartbeats, vilket Linus gick med på om någon spelade den på hans nyaste orgel.

Vilken tur för oss att han kommer från en musikalisk familj, så hans mamma fick istället för att sitta i främre raden och gråta, snällt sitta vid orgeln och spela medans Sanna spelade gitarr.

Det händer även ganska ofta att man kommer hem efter en lång dag på jobbet och hela huset dånar (ska tilläggas att vi bor i sista huset i en återvändsgränd) för att Linus fått för sig att spela lite trummor, eller bara spela in en ny låt han kommit på.
Det spelas mycket musik hemma hos oss.
 Puffen provar vårat piano lite bara

Alla känner väl igen när man hör en låt och plötsligt så befinner man sig någon annanstans? Hör jag the white stripes - Seven nation army så är jag plötsligt på Dahlandergymnasiet i dagrummet.
Men det finns en låt som slår alla andra i den känslan och det är Foster the People - Pumped up kicks.
Då är jag och Johanna plötsligt i New York, närmare bestämt i en forever21 butik på Manhattan. Båda är på så sjukt dåligt humör, jag är trött och grinig och har klagat nästan hela dagen. Det ända Johanna ville göra var att kolla på skor och fick sig en utskällning istället.
Men när den låten spelas, så känner jag hur det värker i fötterna magen svider av hunger och jag hör Johanna säga "Nu spelar dom Peter, björn och john igen".
Hur dåligt än humöret var den dagen så förflyttas jag dit och känner värmen från luften och lyckan över att vara i NY med bästa vännen.
När åker vi?
Foster the people - Pumped up kicks

Att ha en stor liten familj

Det är inte bara vi i den här familjen. Vi har även katten, hunden och dammsugaren Boris.
Vi är även sånna som räknar flera av sina vänner som familj, vilket gör att vi är en väldigt stor familj. Det gör att vår tvåsamhet inte så ofta är bara vi två.
Vi är berikade med flera barn och föräldrar som vi oroar oss för och som oroar sig för oss.
Sen så sägs det att vi i norden inte är måna om varandra?
Vi är nog bara dåliga på att visa att vi tänker på varandra så ofta som vi gör det. i och för sig, om jag skickade ett sms till var och en av er som jag tänker på, varje gång jag tänker på någon av er så skulle ni bli terroriserade.

Om vi ska återgå till våran stora lilla familj, så ska Alex och Lisas lilla Astrid döpas på söndag. Att få inbjudan som "dom närmsta" värmer alltid lite i mitt familjehjärta, och tankar på doppresent har gått varmt sen vi fick inbjudan, men nu tror jag att vi har kommit på en fin present!
Tror ni Alex och Lisa märker om jag snor Astrid en stund och smyger iväg och gullar med henne?

Idag föds yttligare en blogg!

Det här med att blogga verkar ju roligt. Alla gör det.
Men vad tusan ska man blogga om?
Folk kämpar mot sjukdomar, hitta bästa loppisfynd och att hitta sig själv, men vad har jag att blogga om?
Bor i ett stort hus, har ett skapligt jobb, är lyckligt gift och bilen går bra. Så vad tusan ska man blogga om?
Men så slog det mig, att alla runt omkring gör det där som "förväntas" av en, det där alla drömmer om.

När jag var ett litet barn så brukade mamma fråga mig vad jag ville blir, och stolt så svarade jag "Mamma!", efter ett tag så gjorde det min mamma lite frustrerad och frågade vad jag skulle JOBBA med, och hon fick alltid samma svar, "jag ska bli mamma".

Så ni sitter man här, i sitt stora hus, med sin fina make som ser till att bilen går bra till det hyffsade jobbet, men någon mamma verkar jag inte bli.

Den här bloggen kommer att handla om tvåsamheten och barnlösheten.