Barnet gud glömde.

Varför jag funderar starkt på det här med barn och om jag är lämplig?

Såhär är det, att vi bor granne med Damien i flickformat.
Sveriges kanske elakaste barn bor två hus ifrån oss, och ibland står hon på trappen, släpandes på sin stackars lillebror som får en smäll om han öppnar munnen.
Ser hon att man är hemma finns det inget som stoppar henne.
Hon tar sig in hur man än gör.
Den här tjejen har fått mina vänner att fly, hon ljuger som en häst travar, dränker nyckelpigor, fattar inte vad ett nej är och när hon inte får klappa hunden undrar hon om det är okey att slå den istället.

Självklart vet jag att hon egentligen inte är elak.
Det föds inga elaka barn, så det måste bero på något annat.
I just det här fallet tänker jag genast sänka blicken en bit från att skylla på samhället, tror inte heller att mamman är boven i dramat då jag sett henne flertal gånger försöka förklara varför man inte får kasta sten på sin lillebror, medan pappan skrattar som om det vore en tävling i dålig humor.
Han är ett praktexempel på dålig förälder och borde åka land och rike för att föreläsa om hur man inte ska göra.

Tänk om man själv blir lika knäpp? Att man inte kan se felet i det barnet gör? Att man uppmuntrar till dåligt och rent av farligt beteende?

Naiva föräldrar, ni skrämmer mig!

Nu till något mycket roligare.

Idag kom den!
Den inte alls så efterlängtade, men ganska omtalade och framprovocerade yogafisen infann sig idag!
Lite besviken över att Jessica inte hörde detta inte så efterlängtade, framprovocerade underverk.
Ska det tilläggas att jag åt böngryta till lunch idag?
Smartskaft som man är så tänkte jag att vegetariskböngryta är så mycket bättre än kebabgryta.
Och det är dax att börja tänka på hälsan!
Och på många plan är det rätt tänkt, men inte om man ska på yoga.