Till min bror

Du är den svåraste människa jag känner.
Du är också den jag inte skulle klara mig utan.
Det här är ett öppet brev om syskonkärlek.

Våra föräldrar har berättat om när dom kom hem från BB med din lillasyster, en tjej som såg ut som en rumpnisse.
Mamma har berättat om när du var barn och tanterna tittade ner i din vagn och sa "å vilket vackert barn", sen tittade dom ner i min vagn och sa "å vilket vackert täcke"

Du välkomnade mig hem genom att bitas, och där var kriget igång.
I 14 år slogs vi varje dag. Skrek att vi hatade varandra och vi har önskat livet ut varandra, men det jag minns tydligt från barndomen var dom nätterna jag grät och du sprang och hämtade våra föräldrar. Eller när vi var på semestrar och du låtsades förlora i spel bara för att jag är en sån dålig förlorare. Eller när jag i vuxen ålder inte vetat vad jag ska göra och du har stöttat på peppat.

Det finns ingen som du. Och det är jag inte ensam om att tycka. Jag är stolt att vara din lillasyster, trots allt det innebär att ha en bror som skriver 2.0 på högskoleprov och aldrig behövt plugga en dag i sitt liv. Det är inte ditt fel att du är smart, men du hade väl kunnat lämna lite till sin syster?

Jag har legat sömnlös på nätter och tänkt på dig. Hur jag ska kunna få dig att flytta hem igen, fast jag vet att du trivs i Örebro och egentligen vill jag inget hellre än att du är där du trivs, med människor som uppskattar dig.

Trots att du var min största fiende i tidiga tonåren så minns jag en natt, det var millennieskifte och vi hade varit osams på förfesten och hela bussresan ner till stan. Du klev ur bussen innan mig och genom rutan kunde jag se en grabb gå fram till dig och slå dig. Jag har nog aldrig i hela livet varit så arg som då, när jag såg någon slå min bror, min förebild, min nemesis, den människa som skyddat och torterat mig sedan barnsben.
Jag sprang ut, som en rasande åskstorm, tog tag i grabben och gjorde med honom som han hade gjort med min bror. Förstår inte hur jag vågade, eller vart kraften kom ifrån, men min bror ger man sig inte på ostraffat!
Även om ingen av oss slåss i normala fall.
Vi tar hellre stryk än ger.
Men man gör allt för sitt syskon.

Du var den svåraste att berätta för att jag var sjuk.
Du var den som ryckte på axlarna och sa dom orden som satt starkast.

Jag är så stolt över att få vara din syster. Så stolt över att få ha dig i vårt liv.

Om vi någon gång får barn vill jag ge det barnet ett syskon som det kan hata och älska.
Och nog tusan skulle jag vilja att du blev fadder till det förstfödda barnet.

Vi på Arvikafestivalen

Självmordsbenägna puckon.

Nu kanske vissa tror att bara för att jag jobbar inom psyk så ska jag prata om våra självmordsbenägna patienter, men ack så fel ni har.
Dom är sjuka och behöver hjälp.
Jag ska skriva om dom "friska" människorna som så uppenbart vill dö, jag ska skriva om motorcyklisterna!

Det hela började den 14 April 2011. Dagen då jag tog körkort. (bättre sent än aldrig, och ingen är lyckligare över det än Linus)
Jag hade varit till Falun för att hämtat ut beviset att jag får köra bil själv. Sen åkte jag till Västerby för att köra hem Oscar från skolan då hans mamma Lena fick lov att jobba över. Sen åkte jag till Anders och Therese (för finns det två människor som tjatat mer på mig om körkort än Linus så är det dom) och visade upp vad jag åstadkommit. Satte sen rumpan i bilen igen och körde hem till pappa och Helene där hon hade bakat en underbar körkortstårta.

Eftersom jag sällan hade kört i mörker då så ville jag komma iväg i tid och skuttade in i bilen.
Minns ni har smal man tyckte att vägen var när man åkte själv i bilen i början? Hur man var rädd att köra av vägen eller in i räcket hela tiden?

En bil vill köra om där det är tvåfiligt och jag darrar lite i sätet medans han kör om. Pulsen ökade och foten förflyttade sig genast mot bromsen ifall jag skulle bli tvungen att bromsa.
Han kommer om och genast kommer jag ihåg att andas igen.
Hinner inte mer än att ta några djupa andetag och köra några hundra meter så vi kommer på enkelfiligt när jag det dyker upp en motorcyklist i backspegeln.
Han har inte en tanke på att sakta in, och jag önskade såå mycket att "övningskörning"s skylten hade setat kvar på bilen så han skulle förstå att det var en ovan människa vid ratten. Han blinkar ut och börjar omkörningen på enkelfiligt.
Jag försöker hålla ut bilen, men vägen känns så smal och luften i lungorna börjar nog att ta slut. Saktar in så mycket det går med bilar bakom och en motorcyklist bredvid bilen.
Fanskapet kommer om. Händerna är blåröda efter att ha hållit i ratten för kung och fosterland. Fanskapet släpper styret och vinkar och tackar för att vi höll bilarna långt till kanten.
Det kändes som om jag skulle kräkas, var överlycklig att Oscar var hemma hos sin mamma och inte med i bilen, ville stanna och gå resten av vägen hem.

Det är bara en av alla motorcyklister jag mött som inte har vett i trafiken.
Då vi bor så vi ser RV70 så ser man nästan varje sommardag rikspuckon på motorcyklar som kör som idioter och sen upp på bakhjulet.

Kan ni inte köra som dom puckon ni är på någon bana? Om det nu är så härligt att köra som idioter i vinden, kan ni inte låna en landningsbana på Romme en stund? Måste ni offra era och våra liv? 

När jag blir diktator så är det IQtest på alla som vill köra motorcykel! man får bara göra det på bestämda vägar och grannen Bosse ska visa hur man kör och har trafikvett med motorcykeln.

Tack för mig.

Barnkörkort

När jag blir diktator (och det kommer jag att bli, om så i ett annat liv) så tänker jag införa körkort på att få skaffa familj.
 Man måste också gå genom mig för att få gifta sig eller köpa nya skor.

Det verkar ju så jävla lätt, att köra lite klassiskt in-och-ut, och 40 veckor senare så ploppar det ut en liten skrikande, skitande, spyende sak. Men sen börjar det hårda. Den här skrikande, skitande saken ska bli en bra individ och medmänniska! (och det här kan jag allt om, eftersom jag inte har några och andra är experter på att lösa andras problem)

I min diktatorvärld så har alla människor lika värde (förutom när det kommer till skor!), även jag som diktator. Vi ska kunna sitta vid samma bord och diskutera svälten i länder man knappt kan uttala, vi ska kunna se en annan individ och inte bara se till hudfärg eller ekonomisk situation utan se till vad den människan ska kunna berika oss med för kunskap och fina värderingar.
För att göra det kort så betyder det att jag inte uppskattar att man lär sina barn ord som "jävla neger", "bögjävul", "tattarunge" m.m

Era barn kommer att lära sig dom orden ändå, många gånger utan att ens förstå innebörden. Dom behöver inte få höra från sina föräldrar att andras barn inte är värda samma sak som dom.

När det var val förra omgången så hamnade jag i en diskussion med en människa. Vi hade olika politiska åsikter och vi hade en hyfsad bra diskussion om det varför vi inte höll med varandra, tills han drog upp att barnlösa människor inte borde få ha rösträtt.
Det satte igång så många känslor i mig, dels för att vi inte ens vet om vi KAN få barn, men sen också för att en människa har råkat pricka rätt dag att befrukta en kvinna på menar att det gör hans värderingar till "dom bäst"?
Vi har inga barn, men vi har villa och fasta tjänster och kan erbjuda ett kärleksfullt hem.
Nej, alla borde få göra ett test i sunda värderingar innan man skaffar barn! Även om man inte alltid tycker exakt lika så är kränkande åsikter alltid kränkande (och fina skor är alltid fina skor).

Är så glad att människorna runtomkring mig har bra och sunda värderingar, även om dom skiftar i karaktär och politiska åsikter så är dom fördomsfria.

Det värmer lite extra i hjärtat när Jessica idag innan yogan berättar att hennes son Edvin haft funderingar inne på hm om varför det bara finns kill och tjej avdelningar, men ingen mittemellan. Sen behöver inte det betyda att alla ska vara hen. 

Fina familjen Östensson/karls och Posh

Det är inte vikten av vikten som är det viktiga!

Okey, nu tar vi inlägget som handlar om vikten så blir vi av med det.

Sen jag flyttat till Säter så har jag märkt av en markant ökning av viktprat.
Kan det vara så att folk är mer viktfokuserade här, eller har jag helt enkelt umgåtts med människor som älskar sig själva och mig för dom vi är?
Jag vill tro på alternativ två.
Det gör mig ändå ganska rädd, att om majoriteten av människor inte älskar sig själva nog att inte haka upp sig på siffror.
För hälsans skull så behöver jag gå ner en hel del kilon, det är jag med på. Men trots övervikt och en taskig attityd så finns det folk som gillar mig och t.o.m tycker att jag är fin! Ända gången det är jobbigt att vara stor är när man inte kan köpa dom kläderna man vill ha i en butik.


Där kommer vi till dagens diskussion: om man vill att överviktiga personer ska träna, varför gör man inte sportkläder vi kan ha? Inte ens ett snyggt regnställ kan man få tag på? Täckbyxor är bara att glömma.

Om man slutar att prata om siffror och istället fokuserar på hälsan så blir det så mycket roligare!
Tänk vad roligt att få höra "vad pigg och fräsch du ser ut!" istället för "har du gått ner i vikt?".

Det är aldrig för sent att ändra sig, och det har även min gurkplanta lyckats förstå och passar nu på att ge oss några gurkor

Nu ska vi lämna livet med vikter och gå på viktigare saker, nämligen vår stora lilla familj!
För i söndags så blev Astrid döpt i Torsångs kyrka. Astrid Anette.
Det var ett fint dop med fina människor. Och ja, man fick låna Astrid en stund :)
Elin Skarin och Alex Bowäng blev faddrar, och dom såg så stolta ut.

Alla fick i uppgift att skriva i en bok vad man lovar Astrid att man ska lära henne. Och man fick inte skriva att man ska göra henne till en bra människa utan vad var och en av oss kan bidra med.
Jag lovade Astrid att vi ska plocka svamp och jag ska lära henne att måna om skog och mark. Men finast var nog ändå när Emelies dotter Moa med syster lovade Astrid att dom ska lära henne att bli en bra storasyster, så nu hoppas vi att Astrid får bli det!
Det kan aldrig bli för många barn i vår familj!

Bloggen

"Vad är det för jävla prettoblogg du börjat med?" ,skrek Linus igår när jag kommit hem från jobbet.
"Alla andra bloggar ju!"
"Men vadå tvåsamheten och barnlösheten? Då kan du väl skriva om hur roligt vi har även utan barn!"
"Självklart kan jag det"

Och där kom det, dagen när Linus såg bloggen och hade något att kommentera, nämligen hela bloggen.
Det är ju som så, att motsatser dras, och vi är verkligen varandras motsatser. Han älskar att meka, jag älskar att shoppa. Han älskar att vara ensam, jag hatar att vara ensam. Men vi älskar varandra. Mycket i vårt liv handlar om att kompromissa, och skam den som ger sig!

Varje sak vi ska göra måste först diskuteras, vet inte hur många gånger jag därför har smugit iväg och fixat saker själv. T.ex tapeter till ett av sovrummen, som Alex sen snällt satt upp.

Nu är den stora frågan i huset att jag vill köpa ny bil.
"Du har ju den nyaste bilen på gården!", skrek Linus och syftade på min renault från 97.
Sen började han skratta när han insåg att det inte sa så mycket när nästa bil i turordningen att vara yngst från 84.
Försöker berätta att jag vill ha en bil som rullar och som inte behöver lagas så ofta, och mitt största krav är AC i bilskrället.
Han har suckat, skällt, förhandlat och argumenterat. Han har t.o.m använt det fulaste ordet vi har i det här huset, "dumkatt". Vi får se om det blir någon ny bil inom en snar framtid. Det är ganska smidigt att köra en bil som någon annan betalar skatt och försäkring på.

Idag kom Posh hem. Så jag och Andreas åkte till djuraffären för att handla lördagsgodis åt henne. Först fick hon välja en ny leksak, som blev en gul pipleksak i form av en droppe. Sen lyfte andreas upp henne vid godiset så hon fick välja själv vad hon ville ha. Det blev torkad lever, torkade muskler, vomburgare och tuggben som ska vara bra för tänderna.
Folk skrattade en hel del och tyckte vi hade en bortskämd hund, men vi förstod inte alls vad dom menade, vi gör bara så som vi tycker alla hundar borde få ha det!
Sen plockade jag, linus och posh svamp. Fast Posh låg mest på svampen och rullade runt.

I morgon ska vi på lilla Astrids dop! Hoppas att hon inte får rampfeber lilla skruttan.
Själv har jag just nu fullt upp med att planera vilka som ska vara faddrar åt våra eventuella barn.

Familjen Musik!

För oss betyder musik väldigt mycket. Bland annat därför höll det nästan på att inte bli nått bröllop eftersom vi aldrig kunde bestämma oss för vad som skulle spelas. Beatles? Klassiskt? Roligt?
Sanna hade ett tålamod av guld ända in i det sista med vår hysteri.
Till slut fick det vara slut med velande och det spelades Jose Gonzales version av Heartbeats, vilket Linus gick med på om någon spelade den på hans nyaste orgel.

Vilken tur för oss att han kommer från en musikalisk familj, så hans mamma fick istället för att sitta i främre raden och gråta, snällt sitta vid orgeln och spela medans Sanna spelade gitarr.

Det händer även ganska ofta att man kommer hem efter en lång dag på jobbet och hela huset dånar (ska tilläggas att vi bor i sista huset i en återvändsgränd) för att Linus fått för sig att spela lite trummor, eller bara spela in en ny låt han kommit på.
Det spelas mycket musik hemma hos oss.
 Puffen provar vårat piano lite bara

Alla känner väl igen när man hör en låt och plötsligt så befinner man sig någon annanstans? Hör jag the white stripes - Seven nation army så är jag plötsligt på Dahlandergymnasiet i dagrummet.
Men det finns en låt som slår alla andra i den känslan och det är Foster the People - Pumped up kicks.
Då är jag och Johanna plötsligt i New York, närmare bestämt i en forever21 butik på Manhattan. Båda är på så sjukt dåligt humör, jag är trött och grinig och har klagat nästan hela dagen. Det ända Johanna ville göra var att kolla på skor och fick sig en utskällning istället.
Men när den låten spelas, så känner jag hur det värker i fötterna magen svider av hunger och jag hör Johanna säga "Nu spelar dom Peter, björn och john igen".
Hur dåligt än humöret var den dagen så förflyttas jag dit och känner värmen från luften och lyckan över att vara i NY med bästa vännen.
När åker vi?
Foster the people - Pumped up kicks

Att ha en stor liten familj

Det är inte bara vi i den här familjen. Vi har även katten, hunden och dammsugaren Boris.
Vi är även sånna som räknar flera av sina vänner som familj, vilket gör att vi är en väldigt stor familj. Det gör att vår tvåsamhet inte så ofta är bara vi två.
Vi är berikade med flera barn och föräldrar som vi oroar oss för och som oroar sig för oss.
Sen så sägs det att vi i norden inte är måna om varandra?
Vi är nog bara dåliga på att visa att vi tänker på varandra så ofta som vi gör det. i och för sig, om jag skickade ett sms till var och en av er som jag tänker på, varje gång jag tänker på någon av er så skulle ni bli terroriserade.

Om vi ska återgå till våran stora lilla familj, så ska Alex och Lisas lilla Astrid döpas på söndag. Att få inbjudan som "dom närmsta" värmer alltid lite i mitt familjehjärta, och tankar på doppresent har gått varmt sen vi fick inbjudan, men nu tror jag att vi har kommit på en fin present!
Tror ni Alex och Lisa märker om jag snor Astrid en stund och smyger iväg och gullar med henne?

Idag föds yttligare en blogg!

Det här med att blogga verkar ju roligt. Alla gör det.
Men vad tusan ska man blogga om?
Folk kämpar mot sjukdomar, hitta bästa loppisfynd och att hitta sig själv, men vad har jag att blogga om?
Bor i ett stort hus, har ett skapligt jobb, är lyckligt gift och bilen går bra. Så vad tusan ska man blogga om?
Men så slog det mig, att alla runt omkring gör det där som "förväntas" av en, det där alla drömmer om.

När jag var ett litet barn så brukade mamma fråga mig vad jag ville blir, och stolt så svarade jag "Mamma!", efter ett tag så gjorde det min mamma lite frustrerad och frågade vad jag skulle JOBBA med, och hon fick alltid samma svar, "jag ska bli mamma".

Så ni sitter man här, i sitt stora hus, med sin fina make som ser till att bilen går bra till det hyffsade jobbet, men någon mamma verkar jag inte bli.

Den här bloggen kommer att handla om tvåsamheten och barnlösheten.