Konsten att slå in paket

När den avskyvärda julen gör sig påmind är det dax för det ända bra med julen, paketen!
Men här hemma är det inte alltid så lätt att fixa dessa paket.

Ungefär såhär ser det ut när det ska slås in.
1. Hämta presentpapper.
2. Flytta på Torsten.
3. Hämta sax och tejp.
4. Flytta på Torsten.
5. Sätt dig på stolen, men akta katten för guds skull!
6. Mät kartongen mot papperet och börja klipp.
7.Vik sedan papperet över kartongen och in med hörnen.
8. Berätta för Torsten att du inte behöver någon hjälp.
9. Ta tejphållaren från Torsten och tejpa igen paketet.
10. Säg åt Torsten att inte försöka öppna det nyinslagna paketet.
11. Ta ner Torsten från bordet.
12. Snubbla inte på Torsten när du forslar paketet från bordet till pianot.

Han har redan öppnat ett av Linus paket.
Därför blir det i år inga fina inslagningar, för det är så svårt när ens experthjälp inte har tummar eller humor när dom ska hjälpa till.

Jag älskar denna katt!

Konsten att vara egoist.

"ibland måste man tänka på sig själv" finns det många kloka människor som säger. Och dom säger det på så sätt att man tror dom. Det när nog bäst att jag tänker på mig själv.
Och det har jag gjort! Jag har jobbat som en idiot och fullständigt struntat i mina nära och kära, för visst behöver väl jag pengarna?
Jag har suckat och skällt när saker inte blivit som jag vill, för just nu är det jag som räknas!
Sovit länge och inte orkat med saker som jag borde göra för att underlätta lite för andra, för det finns väl fler som kan hjälpa? Varför måste alltid jag göra det?
Och man får ändå ingen uppskattning när man gör nått.

Helt ärligt så har jag nog tänkt så mycket på mig själv sista tiden, att det skulle vara ett under om något fortfarande vill umgås med mig.
Och vad gör dom där slantarna jag dragit in, när Linus fått stå ut med en hemsk fru. Och den där energin jag skulle kunna ha använt till att dyka upp på saker, eller ringa ett samtal, som försvann bara för dom där extra kronorna.

Det går människor utan jobb, och timvikarier som behöver tiden för att försörja familjen. Så vad tusan ska jag med slantarna till?
Spendera på semester såklart!
Om jag orkar njuta när man är så trött att man bara vill gråta efter att ha jobbat som en idiot.
 

Och nej, ni som har ringt ska inte ta åt er, det är helt och hållet mitt fel som tackat ja, och bara tänkt på mig själv.

Man ska aldrig sluta hjälpa andra, för man kanske inte får tillbaka från den personen man gav till, men i slutändan tjärnar man alltid på att vara snäll.

Om glasåldern är över så är vi nu inne i egoiståldern, och jag skämms.

Konsten att adoptera

Linus är en pigg herre född 86.
Han söker nu nytt hem då jag funderar på hund.
Han kommer inte överens med hundar med funkar bra med katter. Linus är duktig och har redan lärt sig att hämta lättare saker åt en, så som vatten, snusdosa och bommulsrondeller. Det blir inte alltid precis som man tänkt sig, men han är mycket kärleksfull och tillgiven så att han kommer med halva bommulsrondeller får man ha överseende med.

Linus skulle passa dig som bor i ett stort hus med garage så han kan aktiveras.
Har är rätt stor och kan dra en del i möten med andra. Med med en fast och vänlig hand så brukar det gå bra.
Han är lätt att lämna ensam. Då går han till datorn och håller sig mest där.
Älskar att åka bil!

Hör av er med bud eller byten. Lämnas endast till kärleksfullt hem med rätten att ångra om det kommer fram att ni missköter honom på något sätt.

Eller? Hur är det folk brukar göra när dom ledsnar på sin hund för att dom skaffar en karl?
Inte helt okey?
Ted har säkert nått att påpeka..

Konsten att skita i det.

Det finns en hel del skumma människor i världen, och jag har ingen ingen i hur dom får tag i en, kanske för att man själv är bra underlig.
Hur som helst så verkar man inte kunna vara tjej på internet utan att folk frågar om man vill se deras snopp eller veta något om den överhuvudtaget.
Jag brukar då genast fråga om dom vill veta om min mens, vilket är typ lika relevant för dom som deras snopp för mig.
Ingen har hittils nappat på mitt förslag att prata om mens.

För det är så, att lika lite som jag vill prata om okända mens snoppar och klet, så vill jag lika lite prata om folks mens.
Jag skiter fullständigt hur riklig din mens är, vilket skydd du använder och hur din menskopp ser ut.

Visa lite hyffs är ni snälla, håll era snoppar och menskoppar för er själva.
Men använd dom gärna!

Konsten att ha ångest

Vet att det är svårt att tro mina vänner, men flera av er har redan upplevt det. Några har bara några dagar/månader kvar innan det händer, och själv har jag 364 dagar kvar.
Till vad?
Jo, om 364 dagar blir jag 30år. Ni vet, då man ska ha hunnit gjort allting helst i kronologiskordning och utan ångest.

Kan säga att här sker inget utan ångest före under och efter.
Men en gnutta ångest är nog bra, så man får fundera ordentligt innan man ger sig in i något. Bland annat att gifta sig var många sönlösa nätter. Och ni ska veta att när ni stod i trädgården så stod jag helt påklädd och i ordning i sovrummet och frågade Linus om det här verkligen var en sån bra ide?
Men sen bestämde vi att man kan alltid skilja sig om det skulle skita sig.
Fast vi är båda för snåla för att skilja oss så våran lösning gick i stöpet.
Vi får helt enkelt akta oss för skumma olyckor.

Att köpa hus, eller rättare sagt, att sälja min älskade lägenhet på Dagny var så enormt mycket ångest. Inte för att det inte skulle bli fantastiskt med hus, utan för att på Dagny hade jag det som var mitt lilla krypin. Där Linus fick vistas på mina villkor och Johannorna fanns precis i närheten.

Varje steg i livet kommer med så mycket glädje, men den där ångesten är nog som sagt var bra. Hade inte den funnit så hade vi nämligen köpt ett helt annat hus. Men dagen innan vi skulle skriva kontrakt så sa min ångest att det inte alls var bra, så jag avbokade möten och vägrade köpa det huset.
Och nu sitter vi i vad jag tycker är ett av säters mysigaste hus.

Om 364 dagar får vi se vad ångesten säger. Det kanske är en bra ångest som förutspår om nya steg i livet med nya äventyr, eller så säger den att ni är det dax att ta tag i saker och vara mer rädd om sig.

Var inte rädda för ångest, den är inte alltid elak och dum, ibland har den bara lite otur när den vill förmedla något till er, hur jobbig det än må vara att känna lite på ångesten. Mig har den tagit till bra platser i livet, när jag bara vågat lyssna.

Konsten att inte ha en aning

Den som känner mig vet att jag har en förkärlek till att slänga saker.
Kasta mat, skriker jag ofta lyckligt och slänger nått halvätet. Eller nått som går ut i datum om någon vecka.
Eller rotar igenom en garderob bara för att få slänga nått som kan ha legat i vägen.

Så kom dagen när vi drog iväg till IKEA och jag kom hem med två nya servicer, för här ska slängas gammalt skit, tänkte jag.
Linus kom som vanligt på mig i manin och frågade om jag hade tänkt slänga hans saker som han ärvt av sin farfar.
Självklart svarar jag, att här ska inte slängas nått!
Det ska självklart GES bort till någon som behöver det.
Någon hade blivit väldigt glad om jag fått min vilja igenom, för dom där djupa faten är visst inte sånt som man bör slänga bort.

Nu står dom säkert i vitrinskåpet.

Hoppas ingen hittar sopsäcken med saker som jag slängde ut från huset för någon vecka sen bara...

Gustav

Den här bloggen skulle ju handla om vår tvåsamhet, men också om barnlösheten.

Många har frågat om vi ska ha barn, många har frågat om vi kan få barn, många har många frågor och jag har verkligen inga svar.

Något som jag vet, är att Gustav kom in i våra liv med buller och brak en dag, två veckor tidigare än vad som var tänkt.
Och alla som känner mig vet att jag inte gärna vaknar tidigt, men just den dagen när Gustav kom, just den tiden han kom, så vaknade jag med magsmärtor och kunde inte somna om. När jag väl hade gett upp och gått in i duschen kom världens finaste bild på lilla Gustav.

För några månader sedan skulle dom komma på besök till oss i Säter, och då vaknade jag ca 07:30 och när jag berättade det för Johanna så berättade hon att det var då även Gustav hade vaknat.

Nu är det som så att jag inte tror på övernaturliga fenomen, jag tror inte på någon högre makt, ödet kanske är dom vägar vi väljer, men varför ger oss ödet så många snåriga stigar att gå på ibland?
Jag tror inte heller att man kan ta över smärta från någon annan, men jag tror att band mellan människor är starka, och eftersom jag älskar båda Gustavs föräldrar så mycket, så är det klart att deras barn blir ett kärleksbarn utan dess like i min värld.

Och om jag blir så kär i deras barn, undrar hur knäpp jag kommer bli om vi får egna barn?

Konsten att bära rosa

Ibland får jag muta min mun för att hålla tyst.
Tig min mun får du socker, är nått jag ofta får tänkta innan jag talar, även om läpparna och tungan ibland formar orden innan jag hinner tänka dom orden.
Som här om dagen satt jag på ett möte när en klämmer ur sig "Om någon skulle försöka få på mig nått rosa skulle jag bli skogstokig och ingen skulle förstå varför"
Genast får jag tänka "tig min mun får du socker" för orden som höll på att ploppa ur min mun var, "så sa jag också när jag var 16!"

Hur som helst så har jag hatat rosa.
Alltså verkligen avskytt rosa.
Jag har skrattat människor som klär sig i rosa för att jag tyckt att ingen passar i världens fulaste färg.
Senast jag köpte solglasögon så valde jag med rosa bågar, skrattandes i affären, och tjutandes mellan skratten "dom här måste jag ha, för då kan verkligen ingen ta mig på allvar"

Sen kom dagen så jag skulle beställa skates till roller derbyn, och jag valde "Mr Pink"

 Ja, jag köpte t.o.m nya rosa utehjul..

Så det är lika bra att inse, att allt i livet har sån tid, och vissa tider har man två gånger.
Och jag minns än idag när farmor sa till mamma och pappa, "visste inte vad jag skulle köpa, men jag vet att hon blir glad bara det är rosa"
Så tack älskade farmor, vart du än är nu, för att du köpte dom rosa kläderna, så jag får uppleva min andra rosa epok i livet.

Och om alla gånger jag fått muta min mun att hålla tyst kan ha lett till min kroppskaraktär får envisheten avslöja i slutet.

Förövrigt så kan jag starkt avråda att försöka hångla med ett golv när ni håller i kurs. Blåläpp är varken sexigt eller skönt att ha, men nog fan kände jag mig lite hardcore med en fläskläpp rullandes på skatsen inne i huset bärandes hotpants.
BOYAH!

Jag såg en slampig karl en dag..

Såg en man idag, med korta shorts och ett tajt linne.
På hans klädsel såg jag på en gång att han var "en sån", ni brudar vet vad jag pratar om.
Han var en sån där kille som klär sig billigt och bara väntar på att någon ska ta honom hårt.

Eftersom jag inte har samma muskelstyrka som honom så bjöd jag på ett glas saft med ghb i, det gjorde susen. Sen är jag inte så modig heller. Han däckade efter bara några minuter.
För att göra det lite roligare så släpade jag med honom in och skickade runt honom bland alla i laget samtidigt som vi skratta åt honom
Han får väl skylla sig själv om han har shorts och linne på sig!
Vi passade även på att filma det hela och lägga ut på nätet, bara så att fler ska kunna se vilken billig slampa till karl det där är.

Han hade lite svårt att få upp den när han var däckad, men det var inget som inte en penna och lite silvertejp kunde lösa. För vem bryr sig om det är skönt för mannen? Hans roll är ändå bara att tillfredsställa kvinna.

Nej, det är inte så roligt va? Inte ens om man vänder på rollerna?
Det är inget som är försvarbart heller. Inte ens om man vänder på rollerna.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16433955.ab
förövarens egna youtubeklipp om saken

Så ge den kidnappade utsatta kvinnan allt stöd hon behöver. Om flera i ett lag gör något sånt dumt så är det DOM som har smutskastat laget, och inte kvinnan som anmält. Det är polisens och åklagarens uppgift att driva brottsoffrets fråga, och inte deras uppgift att skydda ett lag som förr i tiden har haft ett gott rykte.

Jag blir så jävla förbannad..

Konsten att förarga sina kollegor.

Det här inlägget är saxat från Sandra Liss facebook efter en "liten" incident med desinfektion.

"Den mörka sanningen om Annika Grane

Under några års skräck av har vi nu haft annika grane som kollega. Och hennes planer på att ta över världen börja sakta men säkert ta form. Jag refererar till hennes tidigare blogg inlägg http://annikagrane.blogspot.se/2013/03/dildodueller-och-ursakter.html

Men på jobbet är det inga dildodueller.. Idag fick jag uppleva den. Tro mig det var ingen vacker syn.
När jag står och städar ur ett rum, känner jag mig plötsligt iaktagen. En kall kyla drar genom rummet. Jag vänder mig snabbt om och får se att hon står där. Snabbt drar hon fram en flaska defektionsmedel, och jag inser min stund är kommen. ( Min enda tanka är, vem berättar för Magnus att städa i rätt ordning) Jag hinner inte ta skydd och innan jag vet ordet av det. Får jag det i ögonen. 
Jag lämnas kvar där på golvet med en brännade känsla i ögonen. Efter 10 min ? 1h? av ren och skär smärta hittar Mats Öhman mig. Han hjälper mig att tvätta ur ögonen och berättar att jag inte är det första. Han fick uppleva smärtan för något år sedan då hon tog fram ett par nycklar och kastade dem mot mats läppar. Blod uppstod, och ett jack över läppen. Han har fortfarande svårt att tugga sin mat än idag..
Annika skriver sin komiska inslag i sin blogg. Men vi vet att bakom fasaden, står annika med två dresserade ryska katt torpeder. 
Och dom är här för att stanna."

Okey, jag kanske har råkat kasta en nyckelknippa på Mats, men han sa att Linus hade glömt mig, och jag siktade på bröstet,  och träffade läppen.
Och ja, jag råkade spruta Sandra med desinfektion i ögat, men jag siktade på hennes sida, och träffade ögat.
Och ja, min plan är att ta över världen en vacker dag.
Och ja, mina katter är ryska torpeder, men Sandra hade lovat att hålla käften.
 

Dildodueller och ursäkter

Den här bloggen skulle ju handla om vår tvåsamhet och barnlöshet!
Min kamp mot butikernas hat mot tjockisar, och hur träningsvärlden bara gör träningskläder för smalisar blev ett långt men välbehövligt sidospår.

Min kamp för att ta över världen fortsätter.
Men har fastnat i kampen i att dressera katter istället. Dom kanske sover på vårt köksbord. Men dom kan komma på beställning, mjaua när man ber dom och frågar man Torsten vad man gör på Oskari så lyfter han tassen och drar fram klorna.
Dom är med andra ord ganska dresserade för att vara katter, och det känns som en bra början om ens mål är att ta över världen.

Någon jag aldrig kommer kunna dressera verkar däremot vara maken. Maken har makten, så att säga.
Jag kontrar hans makt genom att belägra sovrummet med kläder och en garderob med skor.

När jag tar över världen så måste vi göra något åt skodesignern som har börjat att spåra ur. Har inte varit sugen på att köpa mer än tre par förra månaden, och då är det illa!
Bot och bätting!

Dom säger att pennan är mäktigare än svärdet, men jag skulle vilja utropa dildodueller som det ultimata sättet att få tyst på någon som kränkt än.
För även om man var lättkränkt på 1600-talet så verkar det inte gått över på 2000-talet.

Får härmed göra en offentlig ursäkt till E som jag kränkt genom att dra förhastade slutsatser om J. Efter samtal med en efterblivin hiphoppare vid namn Mats så har jag insett att män inte är hunsade av sina kvinnor, utan dom flesta männen är av naturen tofflar.
 Min far kontrar det hela med att säga "Tofflar är modiga män, jag är lite mer som sulan under toffeln".
Är inte särskilt bra på offentliga ursäkter, men hoppas att min välmening går fram.
Och E, om du fortfarande känner att jag är en elak individ, så kan du alltid utropa dildoduell, eller så bjuder jag på kanelbullar någon dag.

Konsten att ha det stökigt.

"GRAAAANEE!"
Det är det ordet jag använder mest när det ska städas här hemma.
Anledningen till att jag inte allt för ofta lägger ut bilder på vårat hem är för att det inte alltid ser ut som ett hem förväntas se ut. Ingen inredningstidning skulle vara intresserade av att se vårt stök.

Bland annat köpte jag dukar för en hel del pengar, om jag skriver för hur mycket blir Linus sur, för sånt kan man tydligen köpa på loppisar(?).
Hur som helst så blev Torsten och Bengt-Bertil helt överlyckliga att jag äntligen hade fattat deras vink och bäddat köksbordet åt dom.
Dom hade inte en lika lycklig matte när jag kom hem och såg dom liggandes sovande på köksbordet.
Och när jag lyfte ner dom lyckades dom alltid få med sig en tablett eller hela duken ner från bordet.
Man måste ge dom en eloge för deras envishet.
Och nej, jag har inget strykjärn, för det hade Alfons kissat i när han blev sur för nått.
Det är rart med djur..

Tydligen inget köksbord utan kattsäng

Men ibland får jag ryck och försöker städa, och då blir GRAAANE nått som ofta skriks i trappen när jag hittar instrument, på instrument, på instrument på magiska gömställen.
En gång så lekte jag och Alex "hitta instrumenten", minns inte hur många vi hittade, men bland annat i gömman på bäddsoffan, i linneskåpet, i en hylla i pannrummet, i en byrå och säkert fler ställen.
Linus tycker att han har för litet musikrum, jag tycker inte man behöver ha ett trumset uppställt inomhus, ja, diskussionerna tar aldrig slut om detta.

Bland dukar och kökshanddukar kan man hitta mycket

"Nått du inte lyckats övertyga mig är en bilmekaniker i ett vitt hus", avslutade Johanna talet som hon och Petra gav på bröllopet, och dom orden är ganska pricksäkra.
Tycker alla ska prova att ha en bilmekaniker som jobbar hemifrån kombinerat med en vit badrumsdörr. Aja, den är till viss del fortfarande vit i alla fall :)

Nyskurad badrumsrödd. Men visst är det en vacker dörr?

Om jag skulle byta bort det? Aldrig!
Jag har hellre sovande katter på köksbordet än skygga katter som knappt vågar sig fram.
Jag har hellre en glad make med instrument överallt än ordning i linneskåpet.
Och ja, jag skurar hellre badrumsdörren lite oftare, om det betyder att mannen i mitt liv får göra det han tycker om, och jag får ha honom hemma lite mer!

Dessutom har jag lärt mig att ordning är för idioter, genier behärskar kaos!

Konsten att bli gammal

"One day baby we'll be old"

Jag är inte rädd för att bli gammal.
Jag tycker att det ska bli skönt att veta att man inte har alla världens svar och istället lugna ner sig.
Att inte längre tro att världen går under utan mig, utan att inse att man snart ska bli ett med moder jord.
Att inte längre stressa fram, utan låta tiden få gå sin gång.

Jag längtar efter att vakna tidigt på morgon och stilla ta sin kaffe och se på träden vad världen har för årstid att erbjuda.
Jag och min hund ska ta långa lugna promenader och tänka på alla bäckar och stenar vi hoppat över.
Vi ska titta på Linus när han lagar gullan för 1000e gången, nu i en mycket långsammare fart, och våra barnbarn är där för att hjälpa till.
Vi ska spela musik på LP spelaren som våra föräldrar spelade för oss när vi var barn, och vi ska skratta åt allt tok vi varit ute på.
Ringen som Linus gav mig den där enda riktigt fina dagen i Juli sommaren 2012 har blivit lite för stor så man får bära den i en kedja runt halsen.
Huset kommer nog kännas lika tomt som när vi flyttade in, när alla barnen är utflugna, men deras rum finns alltid kvar, ifall dom skulle komma hem.

Nej, jag är inte ett dugg rädd för att bli gammal.
Vad jag är rädd för är att livet går för fort. Att året ska gå så fort att vi aldrig hann få våra barn, eller att vi blev så gamla att när vi väl får barnbarn så är vi redan på hemmet.
Jag är rädd att någon av oss ska bli sjuk.
Jag är rädd för att inte vi ska klara av livets svårigheter tillsammans.
Jag är rädd för att saknad för dom som lämnar oss för tidigt ska bli för stor.
Men att bli gammal?
Just bring it!

Konsten att klara av allahjärtansdag.

Nä, varken blommor eller choklad idag heller!
Hade jag förväntat mig det? På allahjärtansdag? På en torsdag?
Inte en chans.

Däremot förväntar jag mig att vi visar varandra kärlek och respekt varje dag. Eftersom vi lovat inför "gud" och alla närvarande att älska varandra i nöd och lust.
För att vi valt att dela livet tillsammans.

Jag förväntar mig inga blommor, men att han håller om mig när tårarna rinner.
Förväntar mig heller ingen choklad, men att han delar min glädje.
Inte ens en nallebjörn vill jag att han ger mig, utan istället hjälper mig att inse mina brister och älskar mig ändå.
Precis som jag älskar honom, även när han driver mig till vansinne ibland.
För det ska gudarna och hela denna församling veta, att en tvåsamhet inte alltid är lätt, och det handlar en hel del om att ge och ta.

Varför ha en dag när vi visar varandra kärlek? När hatet är så pass stort som det är i vår värld är det viktigt att vi visar kärlek så ofta vi kan. Att vi inte uppmuntrar till onödig konsumtion som ofta är tillverkad av barnarbetare i ett land man inte ens kan uttala.
Vem visar dom barnen kärlek idag? Vem visar dom barnen kärlek i morgon?

Det finns så många som jag älskar, som inte har satt en ring på mitt finger, och även om jag är dålig på att visa sånt, så hoppas jag att dom förstår att jag älskar dom varje dag året runt.

Igår passade vi på att fira alla stjärtars dag. Lite för att känslan av att vara kär är när det känns precis som att man är bajsnödig, men hur ofta man än går på toa så går det inte över. Då är det kärlek!

Ha en bra Torsdag allihopa, och glöm inte att visa varandra kärlek så ofta ni kan. Och det är dom små sakerna som ofta betyder mest. Som när Johanna kommer med små presenter, någon ringer bara för att höra hur man mår, eller Petra skickar ett vackert sms, bara för att det råkar vara vilken jävla dag på året som helst.

Två av alla underbara människor.

Kom på att jag glömt uppdatera hur det gick med Torsten och hårsnudden!
Efter tre dagar med panik och samtal till höger och vänster hur vi skulle göra, och mycket letande i kattlådan så låg den där en dag. Har aldrig blivit så glad över en bajskorv tidigare!
Fantastiska bångstyriga hårboll.

Samhällets motarbetande.

Bytte om lite snyggt och försiktigt i omklädningsrummet.
Jotack, vet att jag har en snygg bikini. den är från HMs tjockisavdelning, och jag var en av få som lyckades få tag i en innan alla var slut. för dom var slut sjukt fort. På två veckor gick alla åt i hela Sverige.

För visst är det så, att även fast man är en BIB brud så vill man kunna se bra ut. Även på stranden. Trots valkar och celluliter.
Även i simhallen vill man se bra ut.

Men när man då ska motionssimma, för att få igång kroppen utan att slita på leder, för det sliter en hel del när man är stor, så vill man ha en baddräkt.
Stadium hade jättesmidiga och fina, och skröt om att dom fanns ända upp till stl 46. Ända upp till 46?! Hur ska mina bomber och valkar få plats i en sån?

Letar vidare på nätet men slutar med förtvivlan.
Okey för att man kanske inte gör löparkläder till oss tjockisar, för det är tung för våra kroppar att springa, men simkläder?
Inte ens ett par täckbyxor så man inte ska frysa när man försöker göra nått åt övervikten.

Kan man inte ta dom pengarna som jag kommer att kosta samhället när diabetesen och följdsjukdomar kommer, och istället sätta in resurser nu? T.ex fixa en designer som kan göra stora kläder som inte ser tantiga ut? Eller en personlig tränare skulle inte sitta helt fel, och undrar vad det skulle skilja ekonomiskt att ha en sån i 6månader mot alla år av sjukvård det kommer bli annars.

Om någon känner någon som jobbar på företag som vill lansera lite träningskläder för oss tjockisar så ställer jag upp som modell, utprovare, smakråd, vad fan som helst.

Tro nu inte att jag tar lätt på den här bilden, för det jag vill är inte att provocera, och jag vet att det lätt blir hat-kommentarer när när någon lägger upp en bild på en överviktig, vill bara påvisa att även vi behöver en baddräkt/täckbyxor/sportBh m.m

Den obekväma sanningen.

Nä, tacka vettja skor! Dom sviker aldrig i storlek!

Kött, som är så gött!

"Vad ska vi äta idag?"
Den eviga frågan!
"Inte vet jag, falukorv och makaroner?"
"Men jag äter ju inte kött längre, har du glömt det?"
Snarare förträngt.

Hej, jag heter Annika, 28år och jag är en köttis. Det betyder att jag äter kött. Jag älskar att äta kött. Fast aldrig blodigt, där går gränsen.

Nästan alla jag känner är vegetarianer eller veganer, vilket känns bra, att dom tar ansvar för vår jord och kommande generationer och minskar på världssvälten och ja, listan kan göras oändligt lång för vad dom gör för världen, så jag får äta kött.

Nu är det som så att jag har slutat dricka alkohol, har "börjat" träna och ska trappa ut snuset. Så någon synd måste man väl få ha. eller?
Det känns inte lika självklart när den man bor ihop med inte längre äter kött.
Även om han gör det mest av medicinska skäl.

Jaja, vi får göra ett försök.

Hej, jag heter Annika, 28år och jag är INGEN köttis. Vilket betyder att jag inte äter döda torterade djur. Men fisken får ni inte av mig än på ett tag!

Tips: vill ni också sluta med kött? Bildgoogla "Kött" så får ni fram tusentals bilder på kött, sen vill man inte ha det längre.

Texten till bilden löd: istället för att se det som rött kött, se det som ett rött stoppljus.

Nu till nått helt annat.
Torsten, min fina lilla katt, som slår Linus och pussar mig. Som gör allt för att retas med Linus och är som en liten ängel med mig, lyckades äta upp en hårsnodd medan jag var i duschen.
katt-a-strof!
Men han är pigg och glad och den spännande jakten på hårsnodd i bajs pågår förfullt.

Konsten att finna sig själv.

Från höger och vänster hör jag om alla möjliga varianter hur man finner sig själv.
"jag ska vandra genom Indien"-
"jag ska lära mig meditera"-
"jag ska skaffa barn"-
"jag ska bli självständig" -
Och alla meningar avslutas, "-för att finna mig själv"

Om man tappar bort något så brukar det ha en tendens att komma fram när man slutar leta. Precis som att man ofta hittar sin livskamrat när man slutar leta, och jag tror att här gäller ungefär samma sak när man ska hitta sig själv.
Att man slutar leta så förbannat.

Jag fann mig själv, sittandes på en stubbe mitt ute i skogen med en hund vid namn Posh vid min sida.
Då föll en polett ner och lugnet infann sig.

Kanske var det på grund av den fyrbenta vapendragaren som gjorde mig följe i några månader, kanske var det skogens lugna susande som stimulerade rätt sensorer vid rätt tillfälle, men fantastiskt var det.

Andreas tog med oss till ett vattenfall i urskogen en gång i tiden.

 Den som tror att barn är lösningen på att finna sig själv bör tänka över sitt beslut. Du kommer antagligen att finna dig själv som mamma/pappa och säkert göra det jättebra, men du kommer troligtvis inte hitta dig själv.
Och om du åker utomlands för att finns dig själv, så önskar jag att du hittar samma lugn som jag hittat i skogen. Men vad ska du göra när du är vilse nästa gång?
 Självständig ska man vara ändå. Och blir man lyckligare av att meditera så finns det inget i det som är skadligt, så kör på!

Själv tar jag med mig ingenting, går ut i skogen, lyssnar på suset och fantiserar om dom små tassarna som springer runt mig. Då kommer lugne,t och ofta tårarna, och själen känns så mycket lättare.

Jag önskar er alla samma känsla minst en gång i livet.

First of the gang to die.

Har alltid varit helt övertygad om att jag kommer dö först.
Kanske som egoistisk tanke av att jag aldrig skulle klara av att förlora någon av dom fina som finns i mitt liv.
Kanske för att livet spelas upp alldeles för fort, och jag känner att jag gör saker i en hast, som om jag skulle vara rädd för att inte hinna.
Har försökt att hinna med saker, och inte ångra saker trots att dom faktiskt varit urbota dumma.
Har alltid försökt se till att ha saker i ordning ifall något händer. Mina konton är i ordning och alla papper finns i ett skåp. Så ingen ska behöva rota igenom hela huset.
Dö ung och bli ett vackert lik.

Desto mer tiden går, desto mer blir jag livrädd för döden.
Den egoistiska tanken att jag aldrig skulle klara av att förlora någon blir lika hård som att lämna er och inte kunna bli gamla ihop.
När Johanna visar bilder från ungdomen för Gustav, och det är en tant med han inte har en aning om vem det är? När Astrid läser din dopbok och ser löftet från någon som hon inte längre minns?
Döden blir så skrämmande när man tänker på den så.
Och från att vara helt övertygad om att jag kommer dö först, och varit bekväm med det, så har döden blivit till en fiende som måste bekämpas till sista andetaget.

Gud vad jag är glad att jag och alla runt omkring är friska.
Snälla, fortsätt vara det.