Konsten att finna sig själv.

Från höger och vänster hör jag om alla möjliga varianter hur man finner sig själv.
"jag ska vandra genom Indien"-
"jag ska lära mig meditera"-
"jag ska skaffa barn"-
"jag ska bli självständig" -
Och alla meningar avslutas, "-för att finna mig själv"

Om man tappar bort något så brukar det ha en tendens att komma fram när man slutar leta. Precis som att man ofta hittar sin livskamrat när man slutar leta, och jag tror att här gäller ungefär samma sak när man ska hitta sig själv.
Att man slutar leta så förbannat.

Jag fann mig själv, sittandes på en stubbe mitt ute i skogen med en hund vid namn Posh vid min sida.
Då föll en polett ner och lugnet infann sig.

Kanske var det på grund av den fyrbenta vapendragaren som gjorde mig följe i några månader, kanske var det skogens lugna susande som stimulerade rätt sensorer vid rätt tillfälle, men fantastiskt var det.

Andreas tog med oss till ett vattenfall i urskogen en gång i tiden.

 Den som tror att barn är lösningen på att finna sig själv bör tänka över sitt beslut. Du kommer antagligen att finna dig själv som mamma/pappa och säkert göra det jättebra, men du kommer troligtvis inte hitta dig själv.
Och om du åker utomlands för att finns dig själv, så önskar jag att du hittar samma lugn som jag hittat i skogen. Men vad ska du göra när du är vilse nästa gång?
 Självständig ska man vara ändå. Och blir man lyckligare av att meditera så finns det inget i det som är skadligt, så kör på!

Själv tar jag med mig ingenting, går ut i skogen, lyssnar på suset och fantiserar om dom små tassarna som springer runt mig. Då kommer lugne,t och ofta tårarna, och själen känns så mycket lättare.

Jag önskar er alla samma känsla minst en gång i livet.