Konsten att slå in paket

När den avskyvärda julen gör sig påmind är det dax för det ända bra med julen, paketen!
Men här hemma är det inte alltid så lätt att fixa dessa paket.

Ungefär såhär ser det ut när det ska slås in.
1. Hämta presentpapper.
2. Flytta på Torsten.
3. Hämta sax och tejp.
4. Flytta på Torsten.
5. Sätt dig på stolen, men akta katten för guds skull!
6. Mät kartongen mot papperet och börja klipp.
7.Vik sedan papperet över kartongen och in med hörnen.
8. Berätta för Torsten att du inte behöver någon hjälp.
9. Ta tejphållaren från Torsten och tejpa igen paketet.
10. Säg åt Torsten att inte försöka öppna det nyinslagna paketet.
11. Ta ner Torsten från bordet.
12. Snubbla inte på Torsten när du forslar paketet från bordet till pianot.

Han har redan öppnat ett av Linus paket.
Därför blir det i år inga fina inslagningar, för det är så svårt när ens experthjälp inte har tummar eller humor när dom ska hjälpa till.

Jag älskar denna katt!

Konsten att vara egoist.

"ibland måste man tänka på sig själv" finns det många kloka människor som säger. Och dom säger det på så sätt att man tror dom. Det när nog bäst att jag tänker på mig själv.
Och det har jag gjort! Jag har jobbat som en idiot och fullständigt struntat i mina nära och kära, för visst behöver väl jag pengarna?
Jag har suckat och skällt när saker inte blivit som jag vill, för just nu är det jag som räknas!
Sovit länge och inte orkat med saker som jag borde göra för att underlätta lite för andra, för det finns väl fler som kan hjälpa? Varför måste alltid jag göra det?
Och man får ändå ingen uppskattning när man gör nått.

Helt ärligt så har jag nog tänkt så mycket på mig själv sista tiden, att det skulle vara ett under om något fortfarande vill umgås med mig.
Och vad gör dom där slantarna jag dragit in, när Linus fått stå ut med en hemsk fru. Och den där energin jag skulle kunna ha använt till att dyka upp på saker, eller ringa ett samtal, som försvann bara för dom där extra kronorna.

Det går människor utan jobb, och timvikarier som behöver tiden för att försörja familjen. Så vad tusan ska jag med slantarna till?
Spendera på semester såklart!
Om jag orkar njuta när man är så trött att man bara vill gråta efter att ha jobbat som en idiot.
 

Och nej, ni som har ringt ska inte ta åt er, det är helt och hållet mitt fel som tackat ja, och bara tänkt på mig själv.

Man ska aldrig sluta hjälpa andra, för man kanske inte får tillbaka från den personen man gav till, men i slutändan tjärnar man alltid på att vara snäll.

Om glasåldern är över så är vi nu inne i egoiståldern, och jag skämms.

Konsten att adoptera

Linus är en pigg herre född 86.
Han söker nu nytt hem då jag funderar på hund.
Han kommer inte överens med hundar med funkar bra med katter. Linus är duktig och har redan lärt sig att hämta lättare saker åt en, så som vatten, snusdosa och bommulsrondeller. Det blir inte alltid precis som man tänkt sig, men han är mycket kärleksfull och tillgiven så att han kommer med halva bommulsrondeller får man ha överseende med.

Linus skulle passa dig som bor i ett stort hus med garage så han kan aktiveras.
Har är rätt stor och kan dra en del i möten med andra. Med med en fast och vänlig hand så brukar det gå bra.
Han är lätt att lämna ensam. Då går han till datorn och håller sig mest där.
Älskar att åka bil!

Hör av er med bud eller byten. Lämnas endast till kärleksfullt hem med rätten att ångra om det kommer fram att ni missköter honom på något sätt.

Eller? Hur är det folk brukar göra när dom ledsnar på sin hund för att dom skaffar en karl?
Inte helt okey?
Ted har säkert nått att påpeka..

Konsten att skita i det.

Det finns en hel del skumma människor i världen, och jag har ingen ingen i hur dom får tag i en, kanske för att man själv är bra underlig.
Hur som helst så verkar man inte kunna vara tjej på internet utan att folk frågar om man vill se deras snopp eller veta något om den överhuvudtaget.
Jag brukar då genast fråga om dom vill veta om min mens, vilket är typ lika relevant för dom som deras snopp för mig.
Ingen har hittils nappat på mitt förslag att prata om mens.

För det är så, att lika lite som jag vill prata om okända mens snoppar och klet, så vill jag lika lite prata om folks mens.
Jag skiter fullständigt hur riklig din mens är, vilket skydd du använder och hur din menskopp ser ut.

Visa lite hyffs är ni snälla, håll era snoppar och menskoppar för er själva.
Men använd dom gärna!

Konsten att ha ångest

Vet att det är svårt att tro mina vänner, men flera av er har redan upplevt det. Några har bara några dagar/månader kvar innan det händer, och själv har jag 364 dagar kvar.
Till vad?
Jo, om 364 dagar blir jag 30år. Ni vet, då man ska ha hunnit gjort allting helst i kronologiskordning och utan ångest.

Kan säga att här sker inget utan ångest före under och efter.
Men en gnutta ångest är nog bra, så man får fundera ordentligt innan man ger sig in i något. Bland annat att gifta sig var många sönlösa nätter. Och ni ska veta att när ni stod i trädgården så stod jag helt påklädd och i ordning i sovrummet och frågade Linus om det här verkligen var en sån bra ide?
Men sen bestämde vi att man kan alltid skilja sig om det skulle skita sig.
Fast vi är båda för snåla för att skilja oss så våran lösning gick i stöpet.
Vi får helt enkelt akta oss för skumma olyckor.

Att köpa hus, eller rättare sagt, att sälja min älskade lägenhet på Dagny var så enormt mycket ångest. Inte för att det inte skulle bli fantastiskt med hus, utan för att på Dagny hade jag det som var mitt lilla krypin. Där Linus fick vistas på mina villkor och Johannorna fanns precis i närheten.

Varje steg i livet kommer med så mycket glädje, men den där ångesten är nog som sagt var bra. Hade inte den funnit så hade vi nämligen köpt ett helt annat hus. Men dagen innan vi skulle skriva kontrakt så sa min ångest att det inte alls var bra, så jag avbokade möten och vägrade köpa det huset.
Och nu sitter vi i vad jag tycker är ett av säters mysigaste hus.

Om 364 dagar får vi se vad ångesten säger. Det kanske är en bra ångest som förutspår om nya steg i livet med nya äventyr, eller så säger den att ni är det dax att ta tag i saker och vara mer rädd om sig.

Var inte rädda för ångest, den är inte alltid elak och dum, ibland har den bara lite otur när den vill förmedla något till er, hur jobbig det än må vara att känna lite på ångesten. Mig har den tagit till bra platser i livet, när jag bara vågat lyssna.

Konsten att inte ha en aning

Den som känner mig vet att jag har en förkärlek till att slänga saker.
Kasta mat, skriker jag ofta lyckligt och slänger nått halvätet. Eller nått som går ut i datum om någon vecka.
Eller rotar igenom en garderob bara för att få slänga nått som kan ha legat i vägen.

Så kom dagen när vi drog iväg till IKEA och jag kom hem med två nya servicer, för här ska slängas gammalt skit, tänkte jag.
Linus kom som vanligt på mig i manin och frågade om jag hade tänkt slänga hans saker som han ärvt av sin farfar.
Självklart svarar jag, att här ska inte slängas nått!
Det ska självklart GES bort till någon som behöver det.
Någon hade blivit väldigt glad om jag fått min vilja igenom, för dom där djupa faten är visst inte sånt som man bör slänga bort.

Nu står dom säkert i vitrinskåpet.

Hoppas ingen hittar sopsäcken med saker som jag slängde ut från huset för någon vecka sen bara...

Gustav

Den här bloggen skulle ju handla om vår tvåsamhet, men också om barnlösheten.

Många har frågat om vi ska ha barn, många har frågat om vi kan få barn, många har många frågor och jag har verkligen inga svar.

Något som jag vet, är att Gustav kom in i våra liv med buller och brak en dag, två veckor tidigare än vad som var tänkt.
Och alla som känner mig vet att jag inte gärna vaknar tidigt, men just den dagen när Gustav kom, just den tiden han kom, så vaknade jag med magsmärtor och kunde inte somna om. När jag väl hade gett upp och gått in i duschen kom världens finaste bild på lilla Gustav.

För några månader sedan skulle dom komma på besök till oss i Säter, och då vaknade jag ca 07:30 och när jag berättade det för Johanna så berättade hon att det var då även Gustav hade vaknat.

Nu är det som så att jag inte tror på övernaturliga fenomen, jag tror inte på någon högre makt, ödet kanske är dom vägar vi väljer, men varför ger oss ödet så många snåriga stigar att gå på ibland?
Jag tror inte heller att man kan ta över smärta från någon annan, men jag tror att band mellan människor är starka, och eftersom jag älskar båda Gustavs föräldrar så mycket, så är det klart att deras barn blir ett kärleksbarn utan dess like i min värld.

Och om jag blir så kär i deras barn, undrar hur knäpp jag kommer bli om vi får egna barn?