Samhällets motarbetande.

Bytte om lite snyggt och försiktigt i omklädningsrummet.
Jotack, vet att jag har en snygg bikini. den är från HMs tjockisavdelning, och jag var en av få som lyckades få tag i en innan alla var slut. för dom var slut sjukt fort. På två veckor gick alla åt i hela Sverige.

För visst är det så, att även fast man är en BIB brud så vill man kunna se bra ut. Även på stranden. Trots valkar och celluliter.
Även i simhallen vill man se bra ut.

Men när man då ska motionssimma, för att få igång kroppen utan att slita på leder, för det sliter en hel del när man är stor, så vill man ha en baddräkt.
Stadium hade jättesmidiga och fina, och skröt om att dom fanns ända upp till stl 46. Ända upp till 46?! Hur ska mina bomber och valkar få plats i en sån?

Letar vidare på nätet men slutar med förtvivlan.
Okey för att man kanske inte gör löparkläder till oss tjockisar, för det är tung för våra kroppar att springa, men simkläder?
Inte ens ett par täckbyxor så man inte ska frysa när man försöker göra nått åt övervikten.

Kan man inte ta dom pengarna som jag kommer att kosta samhället när diabetesen och följdsjukdomar kommer, och istället sätta in resurser nu? T.ex fixa en designer som kan göra stora kläder som inte ser tantiga ut? Eller en personlig tränare skulle inte sitta helt fel, och undrar vad det skulle skilja ekonomiskt att ha en sån i 6månader mot alla år av sjukvård det kommer bli annars.

Om någon känner någon som jobbar på företag som vill lansera lite träningskläder för oss tjockisar så ställer jag upp som modell, utprovare, smakråd, vad fan som helst.

Tro nu inte att jag tar lätt på den här bilden, för det jag vill är inte att provocera, och jag vet att det lätt blir hat-kommentarer när när någon lägger upp en bild på en överviktig, vill bara påvisa att även vi behöver en baddräkt/täckbyxor/sportBh m.m

Den obekväma sanningen.

Nä, tacka vettja skor! Dom sviker aldrig i storlek!

Kött, som är så gött!

"Vad ska vi äta idag?"
Den eviga frågan!
"Inte vet jag, falukorv och makaroner?"
"Men jag äter ju inte kött längre, har du glömt det?"
Snarare förträngt.

Hej, jag heter Annika, 28år och jag är en köttis. Det betyder att jag äter kött. Jag älskar att äta kött. Fast aldrig blodigt, där går gränsen.

Nästan alla jag känner är vegetarianer eller veganer, vilket känns bra, att dom tar ansvar för vår jord och kommande generationer och minskar på världssvälten och ja, listan kan göras oändligt lång för vad dom gör för världen, så jag får äta kött.

Nu är det som så att jag har slutat dricka alkohol, har "börjat" träna och ska trappa ut snuset. Så någon synd måste man väl få ha. eller?
Det känns inte lika självklart när den man bor ihop med inte längre äter kött.
Även om han gör det mest av medicinska skäl.

Jaja, vi får göra ett försök.

Hej, jag heter Annika, 28år och jag är INGEN köttis. Vilket betyder att jag inte äter döda torterade djur. Men fisken får ni inte av mig än på ett tag!

Tips: vill ni också sluta med kött? Bildgoogla "Kött" så får ni fram tusentals bilder på kött, sen vill man inte ha det längre.

Texten till bilden löd: istället för att se det som rött kött, se det som ett rött stoppljus.

Nu till nått helt annat.
Torsten, min fina lilla katt, som slår Linus och pussar mig. Som gör allt för att retas med Linus och är som en liten ängel med mig, lyckades äta upp en hårsnodd medan jag var i duschen.
katt-a-strof!
Men han är pigg och glad och den spännande jakten på hårsnodd i bajs pågår förfullt.

Konsten att finna sig själv.

Från höger och vänster hör jag om alla möjliga varianter hur man finner sig själv.
"jag ska vandra genom Indien"-
"jag ska lära mig meditera"-
"jag ska skaffa barn"-
"jag ska bli självständig" -
Och alla meningar avslutas, "-för att finna mig själv"

Om man tappar bort något så brukar det ha en tendens att komma fram när man slutar leta. Precis som att man ofta hittar sin livskamrat när man slutar leta, och jag tror att här gäller ungefär samma sak när man ska hitta sig själv.
Att man slutar leta så förbannat.

Jag fann mig själv, sittandes på en stubbe mitt ute i skogen med en hund vid namn Posh vid min sida.
Då föll en polett ner och lugnet infann sig.

Kanske var det på grund av den fyrbenta vapendragaren som gjorde mig följe i några månader, kanske var det skogens lugna susande som stimulerade rätt sensorer vid rätt tillfälle, men fantastiskt var det.

Andreas tog med oss till ett vattenfall i urskogen en gång i tiden.

 Den som tror att barn är lösningen på att finna sig själv bör tänka över sitt beslut. Du kommer antagligen att finna dig själv som mamma/pappa och säkert göra det jättebra, men du kommer troligtvis inte hitta dig själv.
Och om du åker utomlands för att finns dig själv, så önskar jag att du hittar samma lugn som jag hittat i skogen. Men vad ska du göra när du är vilse nästa gång?
 Självständig ska man vara ändå. Och blir man lyckligare av att meditera så finns det inget i det som är skadligt, så kör på!

Själv tar jag med mig ingenting, går ut i skogen, lyssnar på suset och fantiserar om dom små tassarna som springer runt mig. Då kommer lugne,t och ofta tårarna, och själen känns så mycket lättare.

Jag önskar er alla samma känsla minst en gång i livet.

First of the gang to die.

Har alltid varit helt övertygad om att jag kommer dö först.
Kanske som egoistisk tanke av att jag aldrig skulle klara av att förlora någon av dom fina som finns i mitt liv.
Kanske för att livet spelas upp alldeles för fort, och jag känner att jag gör saker i en hast, som om jag skulle vara rädd för att inte hinna.
Har försökt att hinna med saker, och inte ångra saker trots att dom faktiskt varit urbota dumma.
Har alltid försökt se till att ha saker i ordning ifall något händer. Mina konton är i ordning och alla papper finns i ett skåp. Så ingen ska behöva rota igenom hela huset.
Dö ung och bli ett vackert lik.

Desto mer tiden går, desto mer blir jag livrädd för döden.
Den egoistiska tanken att jag aldrig skulle klara av att förlora någon blir lika hård som att lämna er och inte kunna bli gamla ihop.
När Johanna visar bilder från ungdomen för Gustav, och det är en tant med han inte har en aning om vem det är? När Astrid läser din dopbok och ser löftet från någon som hon inte längre minns?
Döden blir så skrämmande när man tänker på den så.
Och från att vara helt övertygad om att jag kommer dö först, och varit bekväm med det, så har döden blivit till en fiende som måste bekämpas till sista andetaget.

Gud vad jag är glad att jag och alla runt omkring är friska.
Snälla, fortsätt vara det.