Har alltid varit helt övertygad om att jag kommer dö först.
Kanske som egoistisk tanke av att jag aldrig skulle klara av att förlora någon av dom fina som finns i mitt liv.
Kanske för att livet spelas upp alldeles för fort, och jag känner att jag gör saker i en hast, som om jag skulle vara rädd för att inte hinna.
Har försökt att hinna med saker, och inte ångra saker trots att dom faktiskt varit urbota dumma.
Har alltid försökt se till att ha saker i ordning ifall något händer. Mina konton är i ordning och alla papper finns i ett skåp. Så ingen ska behöva rota igenom hela huset.
Dö ung och bli ett vackert lik.
Desto mer tiden går, desto mer blir jag livrädd för döden.
Den egoistiska tanken att jag aldrig skulle klara av att förlora någon blir lika hård som att lämna er och inte kunna bli gamla ihop.
När Johanna visar bilder från ungdomen för Gustav, och det är en tant med han inte har en aning om vem det är? När Astrid läser din dopbok och ser löftet från någon som hon inte längre minns?
Döden blir så skrämmande när man tänker på den så.
Och från att vara helt övertygad om att jag kommer dö först, och varit bekväm med det, så har döden blivit till en fiende som måste bekämpas till sista andetaget.
Gud vad jag är glad att jag och alla runt omkring är friska.
Snälla, fortsätt vara det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar