En helt vanlig jävla dag i ett helt vanligt jävla liv.

En helt vanlig dag hemma hos oss är inte alltid helt vanlig.

Jag bad Puffen ordna med fikabröd, han kom hem med en hel tårta.

Jag torr puffen åt upp det mesta själv.

Det är en himla tur att Lisa finns. Så man har någon att shoppa med och prata om all världens problem.
Sen brukar man få låna Astrid också.

Det är fint att ibland få smitta av sin shoppoholic på andra ibland, så Lisa blev ett par byxor rikare.
Syns det att hon fick barn i Maj? Förutom dom lite trötta ögonen såklart :)

Jag hittade äntligen en ny väska, och nya höstskor.
Lisa fick vara rådgivare när det kom till skorna, för hade jag varit själv och handlat så hade det blivit ofodrade, mindre bekväma och mycket dyrare skor. Men dom var liiiite snyggare.

Läste i Chich om en modell som slutade banta för att komma ikapp dom andra modellerna i vikt, men när hon slutade banta och visade vem hon var istället så började jobben att strömma in.
Hon är nu H&Ms BiB modell och hon är sjukt fin!

Undrar om man ska börja blogga om tjockismode istället för barnlöshet?

Grattis samhället!

Såg på facebook att hennes dotter fick håret avklippt av ett annat barn på dagis, flera kommenterade att det helt klart är fröknarnas och barnfrisörens fel.
Självklart så är barnet elakt, och föräldrarna har påtalat i flera veckor att barnet borde klippa av den långhåriga flickan som svajande lockarna, självklart är det så.

Mamman till flickan försökte beskriva att det varken är föräldrarna eller fröknarnas fel, då det vanligtvis är stor brist på personal.
Sen att dom leker med saxar kan man diskutera, men nog tusan klippte vi varandra med plastsaxar också.

Vad jag däremot tycker är helt fel, det är att man föder ett barn, och när det är ett år så är det dax för dagis att uppfostra min bajsande avkomma.
Och när dagis gjort sitt med min avkomma så är det skolans dax, och gud nåde den skola som inte ser till att min avkomma har MVG i alla ämnen!
För det är väl skolans ansvar? visst då?
Jag har gjort mitt genom att klämma ut den och matar den när den är hemma.
Eller?

Det är ändå inte dagis/skola som valt att skaffa barn?
Det är väl ändå så att vi vill forma barnen efter våra egna värderingar?
Det är väl ändå inte så att 2 fröknar ska kunna uppfostra alla våra 30 barn samtidigt, för så ser det ut på många ställen.
Det är väl ändå så att i vårt samhälle "straffas" man om man är hemma med barnen, genom sänkt pension och ingen inkomst.

Ge istället våra hemmamammor den summa som dom annars skulle ha betalat för att få ha sitt barn på dagis så slipper man oroa sig för att dom ska få håret avklippta, eller klippa av någon annans hår.

Om man vill såklart. För enligt min mening så ska man ha samma rätt att kunna vara hemma, som att få ha rätten att ha sitt barn i dagis.

Och jag vet fortfarande det här bäst, för vi har fortfarande inga barn, och alla andra är bäst på att lösa andras problem.

Att vara typiskt osvenska

Nu ska jag vara sjukt osvensk, och berätta att det finns nått jag är bra på.
Det får man inte göra. Det är tabu. Det är osvenskt.
Tur man är halvfinne.

Men jag är sjukt bra på att gå in i ett rum och ta över det.
Det kan bero på att jag har en hög och irriterande röst, för att jag ler sjukt mycket, eller bara för att jag ibland bestämmer mig för att idag är jag självsäker.
Tycker att alla ska prova att bestämma er för det.
Dra på er den finaste utstyrseln ni har, gå med rak rygg och huvudet högt, sen börjar träningen.

I den utstyrseln och utstrålningen svansar ni sen förbi mannen i era liv (eller random människa) och kolla för guds skull inte om dom ser er, utan titta förbi dom som att ni är säkrast i världen.
 Tänk på kroppshållningen!

Har ni någon gång gått mot strömmen på en flygplats, konsert eller annat? Blivit knuffade till höger och vänster?
Världens enklaste knep funkar för att folk ska ge dig företräde, håll huvudet högt, upp med näsan i vädret, se ingen i ögonen och sträck på er!
Testa, det funkar, men det är väldigt osvenskt!

På Peace and love för några år sedan stod vi och väntade på att Pattie Smith skulle kliva upp på scenen, då kommer det fram en kille med säkerhetsväst och tycker att platsen vi står på är precis den plats som han vill stå på, så han börjar göra en fösande rörselse med armen, för att vi ska förstå att vi ska backa. Men icke. Istället tog jag ett steg fram och frågade om han försökte taffsa på tuttarna eller vad fan han höll på med, så han slank snabbt iväg igen med sin klan av festivalpuckon.
Vi då? Jo vi hade jättebra platser hela spelningen!
Men det var väldigt ovsenskt gjort.

Sen kom nästa festivalpucko, men det kan vi ta en annan dag.

Ida och Togge (dom ingifta syskonen) blev lite besvika över att dom inte blev in kategoriserade i våran Simpsonsfamilj, så vi kan göra ett försök.

Togge, den konstnärliga långa mannen, som bär fluga snyggast av alla jag vet. Han är nog allas vår Smithers. Inte för att han är hemligt homosexuell, utan för att han alltid ser till oss andra först, som trots nyopererad fot och extrem smärta ändå var toastmaster på vårt bröllop, som inte tycker det är fel i att alltid vara välklädd och välvårdad utan ser det som en självklarhet.

Togge och Isabelle fnner man bakom Linus på denna bild

Ida är lite svårare att avgöra vem hon är. Ida är nämligen lite av en fantastisk katastrof som flyger fram, som skulle behöva en övervakare som ser till att inte galenskapen går över styr ibland.
Eller att påsen med den nyinköpta telefonen inte ligger kvar i cykelkorgen när hon lämnat cykeln.
Jag tror att hon också är en Bart, fast mycket mer tankspridd och mycket sötare.

Jag och Ida

Vår familj.

För nog har vi alltid varit lite annorlunda, familjen Hallqvist.

Vår far kan beskrivas som Homer Simpsons.
Ända skillnaden är att vår far är smart, men gör allt i sin makt för att dölja det.

Han tycker mest om att sitta och titta på TV, och gärna så dåliga program som möjligt.
Igår när jag var förbi för att se hur dom har det var han i full gång att försöka tjata till sig en 55" TV.
Tydligen så är en 46" uråldrig.
Hans fru var inte lika imponerad av detta, så han mumlade något totalt obegripligt och återvände till nått meningslöst program.

Min bror som jag skrivit om tidigare är så otroligt smart, och gör allt i sin makt för att visa det.
Fast, måste erkänna att det är sjukt kul att kunna skryta med att ha en bror som skrivit 2.0 på högskoleprovet.
Tror det var 3 fel på provet? eller?
Man kan jämföra honom med Lisa Simpsons.
Den där klipska typen som kan en massa konstiga saker som en själv inte visste fanns.

Jag är lite mer en skitunge.
Klantig som få. Har mer än en gång snubblat på en katt och ramlat.
Eller kört in i någons grindsrolpe (förlåt Jessica och Henke återigen) eller släppt muggen innan bordet så kaffet sipprar ner överallt.
Har ett stort behov av nya skor hela tiden, och blir smått deppig när jag tycker att hösten skomode är hyffsat fult, fram tills jag kom ihåg att man alltid kan köra den klassiska stilen.
 Jag är lite som en shoppande Bart.

Då kan ni gissa vem mamma är lik.
Hon har alltid plockat och städat. Putsat fönster så man funderar på om dom inte borde ha blivit några millimeter tunnare och sett till att vi alltid varit hela och rena.
Hon är allas våran Marge.

En gång var jag och mamma på demonstration tillsammans, det var ett virrvarr av folk i alla former och färger och vi tappade bort varandra.
Som tur var så hittade jag Valentin sittandes i gräset och bad honom hjälpa mig leta efter mamma.
"Men hur ser hon ut då?" undrade han såklart. Efter lite funderande så var svaret "hon ser ut som en mamma".
Efter en stund ropar Walle, "Hon ser ut som en mamma!"
"ja! det är ju min mamma!"

Den stora frågan är, är dom flesta familjerna som familjen Simpsons? eller har vi bara sjukt tur att vara lika dom? eller, är det som så att dom byggt hela serien på oss?

Konspirationsteorierna flödar.

Livet precis som andras

Jag startade en blogg.
Tanken var att den skulle bli som en dagbok med lite åsikter och funderingar.

Jag startade en blogg.
Och tanken var inte att det skulle bli så mycket mer.

Men nu sitter jag, och har redan suddat ut 3 olika inlägg med fasa för att ha tappat skrivförmågan.
Förmågan jag inte visste fanns. Och fortfarande faktiskt trotts allt beröm inte tror på.

Kanske är det "witers block", kanske är det oinspiration, kanske beror det på att mitt liv ser ut som dom flestas.
Tror ingen vill höra om den dagen jag tvättade allt i hela huset, och glömde sköljmedlet på tvättmaskinen. Tyckte det luktade ovanligt gott i vår källaren tills jag hittade sköljmedlet på rinnandes på golvet.
 Det problemet löstes med att använda linus gamla strumpor som moppar.
 Dom skulle ju ändå tvättas!

Eller om den dagen då jag och linus skulle städa tomten från grenar efter att vi fått träden beskurna, ett uppdrag jag hade räknat skulle gå på ca 15minuter tog istället lite över en timme, för när man gör något med Linus så är det aldrig så enkelt som man tror, så han passade på att hämta ved som fanns i hagen vilket hans fru fick släpa på tills svetten rann.
Och nu hittar jag inte tvättpåsen så jag kan tvätta favorit BHn, men jag är säker på att jag nyss tvättat den när allt tvättades!

Tror inte heller ni vill höra över min obotliga skräck att jag bär på någon konstig sjukdom som aldrig kommer upptäckas, för hur stor min skräck för sjukdomen än är, så är skräcken för läkare ännu större.
Den är t.o.m så stor att jag är rädd för överläkaren på vårt jobb.
Fast den skräcken kommer alltid i skuggan av skräcken för zombies, som nog är värst av allt.

Men hur det än är, så är mitt liv precis som alla andras, fast lite klantigare, och lite mer fyllt med mjauande katter och make.

Tre av fyra mjauande pojkar.

Kära ni

det borde finnas en kurs i civilkurage.
Den kursen ska alla våra ungdomar gå. Den är också ett självklart inslag på varje arbetsplats och i alla PRO lokaler.
Där får man lära sig om vikten av varje individ. Hur man visar respekt och hur man månar om varandra.
Att mobbning aldrig skulle få ett fäste om folk vågade säga emot.

Ni ska alltid ha i baktanken att det är dom svagaste människorna som ger sig på andra.
Som letar efter det där lilla felet som faktiskt vi alla har.

Just nu pågår en debatt om obligatorisk civilkurage.
Folk tycker det är absurt att man ska springa in i en hagelskur för att rädda en annan individ. Hur troligt är det att man hamnar i en hagelskur?
Det är mycket vi kan göra utan att riskera våra egna liv, t.ex ringa polis eller för guds skull, säga till spärrvakten att människan jag nyss rånat ligger på spåret.

Men kära ni, sänk blicken en bit från denna tragiska händelse, rikta era blickar längre ner, se våra barn som varje dag slåss mot mobbning och utfrysning i skolorna, för att andra är rädda att bli mobbade och inte vågar sitta bredvid den utfrysta.

Nu till något mycket roligare, nämligen livet!
Livet är ganska fantastiskt.
Igår var det först långfrukost med Sanna och Andreas, sen blev det princessfilm i väntan på Issie, som äntligen är hemma en vända.
Den där Issie, hon som ritar så fint, så fint att hon får rita för aquarium i Vancover och för klädmärket Nikita.
Precis hon var igår hemma hos oss!
Vi pratade och drack kaffe i flera timmar. Vissa människor älskar man från första dagen och resten av sitt liv.

Sen kom klanen, vi kan kalla dom för det, dom där man jobbar med, dom där fantastiska människorna.
Dom som sprider glädje och kärlek. Tänk att dom åt mat med mig igår!
Och sen fick dom stryk i kortspel.

Men mest ser dagarna likadana ut, kel kel kel..

Självkritik

Att vara självkritisk har jag hört kan vara bra, men är det verkligen så bra när man t.ex bloggar?

Jag skriver gärna vad som faller in, ett litterärt ordbajsande rent ut sagt, sen läser jag varje inlägg flera gånger om, för att sen blunda och trycka på "publicera".
Det är inte slut där, sen måste man kolla om det man skrivit verkar vara av intresse för folk, det gör jag genom att kolla hur många sidvisningar varje inlägg har.

Är också självkritisk när det kommer till det mesta. Vill gärna vara bäst på saker, och blir jag inte det så är det väl bäst att vara sämst?

Bland annat så är jag så sjukt dålig på att snickra. I vintras så skulle jag bevisa för mig själv och Linus att det inte är så illa som man kan tro. Jag menar, hur svårt kan det vara att slå i några spikar och sen så har man en fyrkant som man häftar fast nät på?
Tydligen svårare än vad man kan tro.

Efter att ha fastnat med sågen i plankor, kapat i fel längder, hamrat mig själv i fingret flera gånger så åkte allting in i väggen (ska tillägga att min stubin är ganska kort), sen gick jag in, satte på mig hörlurar och surade framför datorn.
Stackars Linus fick snällt snickra ihop mina fyrkanter, men att häfta på nät, det var nått jag kunde!

Jag har också "förbud" för att använda yxan hemma, då den mer en än gång har svingats med full kraft, åkt förbi vedkubben och missat knät med millimetermått.

Nått jag däremot är sjukt duktig på är att shoppa!
Och framför allt då skor, såklart.

Diktatorn

När jag blir diktator så finns det några punkter som genast ska sättas i verket.

1. Barnkörkortet
2. Kurs för män
3. Kurs för kvinnor
4. Terapi för motorcyklister

Vi kan börja med punkt 1 på dagordningen.
Barnkörkort har vi redan diskuterat och fastställt väl? Så kom ihåg, era barn gör som ni gör och inte som ni säger.

Punkt 2 handlar om en kurs som kvinnor kan skicka sina sambosar, makar, pojkvänner, fäder o.s.v på.
På kursen kommer dom ha intensiv träning i flera dagar och dom primära sakerna dom ska lära sig är följande:
-Stänga skåpluckor
- Fälla ner toalocket
- Vara romantiska.

På punkt 3 har vi en kurs för kvinnor.
Varför kanske ni undrar. Vi fantastiska byxspräckande, fisande, omhändertagande folkslag, vad ska vi med en kurs till?
Det är så enkelt att vi ska få gå en kurs i självkänsla, lära oss att njuta av stunden, oroa oss mindre för morgondagen och framför allt, vara snällare mot varandra!
Vi är faktiskt fruktansvärt dåliga på att vara snälla mot oss själva och mot varandra.
 Här finns det faktiskt ett fantastiskt knep på hur vi ska bättra oss.
Tänk karma.

Punkt 4 är en sån självklarhet.
Vill man leva farligt, varsågod, men för gud skull, riskera inte våra och våra barns liv bara för att ni vill känna vinden vina runt era kroppar.

Förslag mottages gärna på vad diktator Annika ska utforma för att alla ska kunna få ett sånt bra välbefinnande som möjligt.

Barnlöshet

"Hur kan du ha så många sidvisningar på så kort tid?" frågade en kompis.
Ärligt talat, jag tror det är för att jag skriver om barnlöshet.

Det är nog ett större problem hos folk än vad man vågar erkänna. Det verkar dessutom nästan vara en skam att prata om det. Eller beror det på att det är ett känslig ämne?
Men när man väl lyft på locket så är det många som vill prata om det, som behöver prata om det!
Så släpp på spärrarna, våga tala öppet om det. Det finns ingen skam i att inte kunna få barn, och fler än vad man tror tar hjälp.

Nu är det inte som så att vi har bråttom med barn, eller ens vet om vi vill ha några.
Har förut skrivit om våra adhd gener, och risken är stor att våra eventuella barn också får dom generna.
Känns lite som att veta att man har en genetisk sjukdom som det är 50/50 risk att barnet ärver. Är det värt det?

När en del av vår familj flyttade, så ville Linus ha nya familjemedlemmar, så nu är dom här:
Torsten och Bengt-Bertil

Lite tidigt efter Posh tycker jag. Men om det är något jag lärt mig av livet så är det att det sällan blir som man hade tänkt sig.

Om man ska prata om saker som inte blir som man tänkt sig så tänkte jag ta upp vårt vardagsrum.
Just nu är det en röra med saker, hyllor, soffor, instrument och torkad svamp.
Vi kan aldrig komma överens om  hur det ska se ut där inne.
Linus tycker att vår ärvda svarta skingrupp är helt okey, dom passar jättebra med våra mörka hyllor från 70-talet.
Må så vara, att det inte är nått fel på sakerna, faktiskt inte alls, och i rätt konstellation så skulle det se hur bra ut som helst!
Men i mitt huvud ser vårt vardagsrum helt annorlunda ut.
Det är en stor skön soffa i grått. Med ljusa hyllor som bara det viktigaste och finaste står på.
Någon som har bra tips på hur man får med sin make på ens inredningideer?
Eller någon som kan lära Linus att en lydig man är en lycklig man?
Eller borde jag inse att jag är besegrad i frågan och gå vidare med viktigare frågor?

Förgiftad

Varför heter det gift?
Precis som gift heter gift. Har dom någon koppling?
Istället för att vara "förlovad" undrar jag då om det inte borde heta "förgiftad"?

Folk verkar i alla fall tro att bara för att man är gift så är man giftig.
Som om man plötsligt utsöndrar någon slags hormon som är farligt för folk att andas in?
Eller är det mer okey att umgås med någons sambo än någons fru?

Det är inte som så att bara för att någon trär en ring på ens finger så blir man en annan människa. Tvärtom så är man precis samma suspekta individ som innan, på gott och ont!

Man får inte heller helt plötsligt andra känslor, efter nygiftlyckan gått över så har man samma känslor som innan. Man älskar den man är med, och att gifta sig med varandra är mer en bekräftning till staten om att vi är så kära i varandra att den andra kan få mitt arv om jag dör, det är okey!
Linus, jag vill att du ska ha min skötarlön och köpa dig nått fint! Pengarna kanske räcker till en piggelin.

Den fantastiska mannen Linus som berikar mitt liv i nöd och lust har det inte helt lätt.
I fredags när det var dax att vakna och gå till jobbet så skulle han jobba hemmifrån, så jag passade på att leta rätt på en strumpa med kattmönster fram vid tårna och trädde den över handen och strök handen med strumpan mot Linus och mjaua lite tills han vaknade.
Det fina i kråksången är att det är precis såna dumma saker som han tycker om!

Linus har fått stått ut med en hel del hela våren, och i går fick detta ett slut.
Posh har fått ett eget hem.
Det svider i hjärtat, men tårarna har sprutat klart och nu återstår både fina och jobbiga minnen.

Tror ja dugä!

Brukar ni känna att ni vill duga?
Att man bara måste göra nått helt sjukt dumt, bara för att känna att man duger?

Som att hjälpa en kompis klättra 15m upp i ett träd och kapa det bit för bit, medan en annan kompis och en själv står på backen och fått för sig att man visst kan stå emot dom stora trädbitarna som faller.
För så starka är vi väl? eller hur?

Andreas på väg upp i tallen. Sanna håller koll så det går rätt till.

Den andra på backen hade skyddskläder på sig, och nu ska man inte prata om vikt så vi kan istället säga att hon väger ungefär lika mycket som om man har 60L vatten eller hembränt.

Jag tyckte att shorts och linne duger väl till lite grovjobb?
Sen placerar vi hon som väger minst som ankare, och hon som är störst som den som springer med stocken en bit.
Det är väl smartast? Visst då?

När vi väl flugit, släpats, dragit sönder handskar och fingrar, svettats och svurit, så tittade vi på backen på varandra och sa stolt
"Jag tror vi dugä"


Sen finns det många saker som gör att man känner att man inte duger.
Jag är bland annat totalt värdelös på att fylla i luft i däcken på bilen.
Men det finns botemedel för allt, så jag gifte mig med en bilmekaniker.

Tack för all uppmuntran med Bloggen! det värmer i ett annars så kallt skötarhjärta.

Barnet gud glömde.

Varför jag funderar starkt på det här med barn och om jag är lämplig?

Såhär är det, att vi bor granne med Damien i flickformat.
Sveriges kanske elakaste barn bor två hus ifrån oss, och ibland står hon på trappen, släpandes på sin stackars lillebror som får en smäll om han öppnar munnen.
Ser hon att man är hemma finns det inget som stoppar henne.
Hon tar sig in hur man än gör.
Den här tjejen har fått mina vänner att fly, hon ljuger som en häst travar, dränker nyckelpigor, fattar inte vad ett nej är och när hon inte får klappa hunden undrar hon om det är okey att slå den istället.

Självklart vet jag att hon egentligen inte är elak.
Det föds inga elaka barn, så det måste bero på något annat.
I just det här fallet tänker jag genast sänka blicken en bit från att skylla på samhället, tror inte heller att mamman är boven i dramat då jag sett henne flertal gånger försöka förklara varför man inte får kasta sten på sin lillebror, medan pappan skrattar som om det vore en tävling i dålig humor.
Han är ett praktexempel på dålig förälder och borde åka land och rike för att föreläsa om hur man inte ska göra.

Tänk om man själv blir lika knäpp? Att man inte kan se felet i det barnet gör? Att man uppmuntrar till dåligt och rent av farligt beteende?

Naiva föräldrar, ni skrämmer mig!

Nu till något mycket roligare.

Idag kom den!
Den inte alls så efterlängtade, men ganska omtalade och framprovocerade yogafisen infann sig idag!
Lite besviken över att Jessica inte hörde detta inte så efterlängtade, framprovocerade underverk.
Ska det tilläggas att jag åt böngryta till lunch idag?
Smartskaft som man är så tänkte jag att vegetariskböngryta är så mycket bättre än kebabgryta.
Och det är dax att börja tänka på hälsan!
Och på många plan är det rätt tänkt, men inte om man ska på yoga.

Förlåt

..jag tar tillbaka det jag skrev..

Det kom en plötslig insikt när jag läste en annans blogg.
Vi lekte ihop som barn på sommarlovet. Han bodde granne med några kompisar och deras mamma. Kompisarnas pappa bodde granne med oss så det blev att vi umgicks en hel del.

Jag var så sjukt kär i den här killen.
Min faster sa till mina föräldrar att absolut inte låta mig skaffa häst förens killåldern gick över, och hon hade så rätt för den sista sommaren vi umgicks så avbokade jag ridlägret för att kunna vara så mycket som möjligt med honom.
Ironin i det hela att han lär sig rida nu.

Vi gled ifrån varandra när han började spela i band. Jag skyllde på att han blivit stroppig, men om sanningen ska fram så vågade jag inte längre hälsa på honom.

Landstinget kan få köpa mig fler försmå byxor om dom vill, det känns inte väsentligt längre.
Plötsligt får väckarklockan ringa varje dag, för det betyder att livet fortfarande pågår (även om den gärna kan ha gått sönder dom mornarna när Jack Sparrow är på besök).
Jag är glad att zombies är min största skräck, och ingen sjukdom som tar över min kropp.

Det är dax att börja värdesätta saker i våra liv.
Det är så svårt att se att någon ska dö.

Ärkefienderna!

Vem kom på denna fasansfulla, avskyvärda, hatade, vedervärdiga saken, väckarklockan?
Finns det något värre än att vakna av ljudet av denna maskinen?
Spelar ingen roll hur ofta man byter signal eller hur man ställer in snoozen.

Tänk er själva, man sover som djupast, drömmer den absolut hetaste sexdrömmen i mannaminne (i mitt fall är Linus helt klart plötsligt Jack Sparrow), precis när det börjar bli som mest spännande och det är dax att bli påspänd (förlåt mamma) så, PIIIIP PIIIIP PIIIIP PIIIIP.
Då spelar det ingen roll hur mycket man snoozar för man kommer aldrig tillbaka. (om det inte råkar vara en mardröm, vi kommer till det sen)
Vad är det för fel på att gå upp när man vaknar av sig själv?
Det betyder att jag skulle börja mellan 12-13 varje dag för här går aldrig tonåren över och sjusovandet är ett faktum.

Mina andra ärkefiender, och det absolut värsta som finns är zombies.
Den voodooguru som kom på zombies borde klassas som ondskan själv.
Bara tanken på zombies gör mig livrädd. Att Andreas dessutom hittade sin machete/yxa i min bil och tog med sig hem gör att jag inte har något skydd mot dom i bilen.
Mats och Jonathan som jag jobbar med brukar hota med att leka zombies på min gård. Det är okey, för dom vet att det är med risk för sina liv.
Halvar gjorde den osmakliga saken att leka zombies på en fest, där det slutade att jag sprang gråtandes ut på balkongen och smällde igen dörren. Olyckligtvis hade han sina fingrar i vägen för dörren.
Det är också endast zombiedrömmar som man kan vakna upp från, och när man somnar om så är man tillbaka apokalypsen.
Om det är fler med samma problem som läser detta undrar jag om vi kan bilda en stödgrupp?
Jag skulle så gärna vilja skaffa höns.
Ett boktips är The zombie survival guide

Dagens boktips

Tro mig, vet att det är skitlöjligt, ändå är skräcken för zombies så självklar i min värld.

En annan ärkefiende måste vara Landstinget dalarna som nu för 3e gången envisas med att ge mig träningskläder (i helt fel storlekar såklart för det finns inga bra träningskläder för tjejer med stor stjärt).
Tänker se detta som en kränkning då det i min borderlinevärld betyder att Landstinget tycker jag är tjock. 
Därför kära landsting, så önskar jag mig lite fina underkläder, så jag åtminstone får känna mig lite snygg när ni ska rövknulla en med lön eller träningskläder nästa gång.

Ska försöka vårda språket till nästa inlägg. Förlåt..

Avelsmaterial

Man ska inte bara fundera på om man vill ha barn, man ska också fundera på om man är värd att avla på, eller om man är en stackars bondkatt som någon tar sig an av ren snällhet och råkar bli väldigt förtjust i en ändå.

Nu är det såhär, att jag är så sjukt klantig.
Förra veckan jagade jag efter träningsbyxor att kunna ha på yogan. Hittade ett par i xl på ica (redan här är det dödsdömt) som satt hyffsat okey, och tänkte att det här kommer funka sjukt bra!
På onsdagen lyckades jag impa på Jessica genom att ha snygga avancerade träningsbyxor. Spelade totalt oberörd över hennes reaktion, som om jag alltid har avancerade träningskläder. Hon får se nu att det var en hel hysteri att hitta dom där byxorna.
Vi hade skämtat en hel del om att någon av oss skulle råka fisa på yogan och självklart så hade båda ätit fismat också.
Så när vi låg där raklånga på golvet, med det ena benet i golvet och det andra upp i luften så hände det som inte fick hända med mina nya, fina, avancerade träningsbyxor.
Dom sprack i grenen.
Viskade så tyst till Jessica att jag knappt vet om jag hörde det själv "jag fes inte i alla fall".

Åkte hem för att gnälla på kvaliten på byxorna (för dom var ju absolut inte för trånga egentligen, nej nej) och visade Linus hur det går när man ska göra yoga i skitkläder.
Det slutade med att han gick Californiastyle a'la 90-tal i mina spräckta träningsbyxor som visade sig vara storlek M, en yogamatta över axeln och en sony walkman lite käckt fastsatt i linnen.

Han klär i allt, det bättre hälften!

Eller i Lördags när jag och Zandra skulle kolla på Maskinen i Falun och jag lyckades ha sönder två par strumpbyxor inom loppet av 10minuter.
Kanske ska göra som kalle anka och gå byxlös.

Man ska inte bara avla på sig själv utan man ska hitta en bra partner också. Och med dom generna som Linus har så borde det gå fint. Bröderna Grane/Holton är allihopa fina, smarta och sociala.
Med hans markanta käkben och mina höga kindben så borde vi få ett vackert barn åtminstone.

Frågan är hur det kommer sig att både jag och Linus fick hela familjens adhd gener?
Vi är dom utan högskoleutbildning i våra familjer. Vi är dom som har det stökigast i hemmet. Vi är dom sistfödda av våra mödrar.

 Vi är inte direkt några raskatter, men vem bryr sig om ras?

"När ska ni skaffa barn?"

Den frågan är väldigt fin, men också väldigt svår.
Ibland kan man springa på någon man inte sett på väldigt länge, man får ett grattis till giftemålet, och sen kommer den stora fråga, "när ska ni skaffa barn då?".

Måste man skaffa barn?
Är det en allmän plikt?
Måste man fråga alla barnlösa om dom ska skaffa barn?
Eller småbarnsföräldrar när nästa barn kommer?
Är det okey att inte svara på den frågan?

Det är en väldigt svår fråga att få, och jag tycker att alla ska tänka innan dom frågar någon nästa gång.
Man vet aldrig om den man frågar är sjuk och inte kan få barn, eller ens vill ha barn.
Ändå vet jag att det är med all välvilja som frågan ställs.

Min vän Johanna ställde den frågan på ett mycket fint sätt, det ska hon ska ha eloge för. Hon frågade "har ni funderat på barn?"
Det öppnade upp hela samtalet på ett annat sätt, och från att gå i försvarsställning angående barnfrågan så hade vi en bra diskussion om det hela.

Vi har så många härliga barn runt om oss, och flera på väg.
Kanske ska man vara nöjd med andras barn, att få vara Tant och Farbror Grane.
Kanske ska man avla på sig själv och våra adhd gener och hoppas på det bästa?