Diagnosbarn

Alla dessa underbara barn med diagnoser.

Min vän Lena har två fantastiska söner, men det är med Oscar, den yngre av dom som jag har ett speciellt band med.
 Han har adhd i alldra högsta grad, och det han tänker, det säger han.
Det kan låta ungefär såhär "varför har du inte bäddat sängen?", "vad ska vi göra nu?", "jag har tråkigt", "jag är hungrig", "Jag är inte hungrig", och allting säg inom loppet av ca 3minuter.

Det är lite det som är charmen, att man kan inte dölja nått för honom, och han döljer aldrig nått för en.
Det kan också vara det som är jobbigt, men när man lärt sig så vet man att det är lika bra att alltid vara ärlig.
Och ärlig ska man alltid vara.

Nu är det som så, att min bättre hälft, den där som driver mig till vansinne, och som får det att bubbla lite extra i mig när jag ser honom, han har add, som adhd fast utan hyper, men ibland funderar man när han studsar ur sängen kl 07 för att laga en bil om det inte finns lite hyper med.

Sen jag lärde känna Lena och hennes pojkar, och när Linus fick sin diagnos så började jag fundera på att det här med adhd och add kanske inte är så farligt, kanske t.o.m jag skulle klara av ett sånt barn?


som uppdatering så glömde jag skriva om dagens händelser som man visst ska göra.
Skjutsade Micki och Andreas till falun, och när vi rullade genom stadens gator så utbröt Andreas:
-Titta, där står en flock kulturmänniskor och se svåra ut! Och konstiga färger har dom på håret också!

Jag kunde inte undgå att känna en viss saknad av att vara 17år och svår igen..

Villa Vansinet

Vi bor i ett hus, det är ett stort hus.
I vårt hus bodde det först en familj, en familj som strålar kärlek och värma, och jag tror att det sitter kvar rester av dom i våra väggar, för här sprudlar kärlek.

Men vi börjar från början.
I vårt hus bodde en familj, dom har tre barn men två är tillverkade i huset.
Så såvitt vi vet är tre barn tillverkade i vårt hus. (förutom Hugo och hans syskon)

Men vi börjar om igen.
I vårt hus bodde en familj, men dom flyttade till Uppsala.
Så när vi kom till huset så var det redan bebott, av dom små katterna Alfons och Hugo.
Nu var det som så, att när vi var på husvisning så mötte Alfons upp oss på övervåningen. När dom andra gick omkring så låg han och sov i Fannys rum, men när vi kom hoppade han ner och började prata.
Å han prata å han prata å han prata.
Han visade oss alla rum medan han höll låda.
Jag tror att han hade bestämt att vi skulle ha huset.

Och när vi stod nere i källaren så bestämde vi oss, här ska vi bo!

Vi bor alltså i ett stort hus, där kärleken sprudlar, och där Alfons valde att vi ska bo.

När vi flyttade in så följde även Alex och Lisa med, det var inte planen, att Lisa också skulle flytta in, men vad ska man göra när kärleken sprids från väggarna?
Så dom blev gravida, köpte ett eget hus och gifte sig.

Nu bor vi fortfarande i ett stort hus, så folk vet att vi alltid har plats.
Så Susanna och Andreas har sovit otaliga nätter hos oss.
David skulle stanna i två veckor för ett ta körkort, men det blev fyra veckor.
Puffen skulle komma för att hjälpa Linus bygga i garaget, men han dumpade en american och drog själv till Norge.

Ingen dag är den andra lik, och man får aldrig glömma att ta på sig morgonrocken när man kliver upp, för man vet aldrig vilka man möter i hallen.

Men det är väl så, när man bor i ett stort hus, som sprudlar av kärlek, att folk alltid vet vart dom kan komma när allt annat känns trisst.

Vi får tacka familjen Såsser för att kärlek som som byggt in, så att vårat Villa Vansinne kan rulla på.

Johannas första besök i vårat nya hem, sommaren 2010