Diagnosbarn

Alla dessa underbara barn med diagnoser.

Min vän Lena har två fantastiska söner, men det är med Oscar, den yngre av dom som jag har ett speciellt band med.
 Han har adhd i alldra högsta grad, och det han tänker, det säger han.
Det kan låta ungefär såhär "varför har du inte bäddat sängen?", "vad ska vi göra nu?", "jag har tråkigt", "jag är hungrig", "Jag är inte hungrig", och allting säg inom loppet av ca 3minuter.

Det är lite det som är charmen, att man kan inte dölja nått för honom, och han döljer aldrig nått för en.
Det kan också vara det som är jobbigt, men när man lärt sig så vet man att det är lika bra att alltid vara ärlig.
Och ärlig ska man alltid vara.

Nu är det som så, att min bättre hälft, den där som driver mig till vansinne, och som får det att bubbla lite extra i mig när jag ser honom, han har add, som adhd fast utan hyper, men ibland funderar man när han studsar ur sängen kl 07 för att laga en bil om det inte finns lite hyper med.

Sen jag lärde känna Lena och hennes pojkar, och när Linus fick sin diagnos så började jag fundera på att det här med adhd och add kanske inte är så farligt, kanske t.o.m jag skulle klara av ett sånt barn?


som uppdatering så glömde jag skriva om dagens händelser som man visst ska göra.
Skjutsade Micki och Andreas till falun, och när vi rullade genom stadens gator så utbröt Andreas:
-Titta, där står en flock kulturmänniskor och se svåra ut! Och konstiga färger har dom på håret också!

Jag kunde inte undgå att känna en viss saknad av att vara 17år och svår igen..