Förlåt

..jag tar tillbaka det jag skrev..

Det kom en plötslig insikt när jag läste en annans blogg.
Vi lekte ihop som barn på sommarlovet. Han bodde granne med några kompisar och deras mamma. Kompisarnas pappa bodde granne med oss så det blev att vi umgicks en hel del.

Jag var så sjukt kär i den här killen.
Min faster sa till mina föräldrar att absolut inte låta mig skaffa häst förens killåldern gick över, och hon hade så rätt för den sista sommaren vi umgicks så avbokade jag ridlägret för att kunna vara så mycket som möjligt med honom.
Ironin i det hela att han lär sig rida nu.

Vi gled ifrån varandra när han började spela i band. Jag skyllde på att han blivit stroppig, men om sanningen ska fram så vågade jag inte längre hälsa på honom.

Landstinget kan få köpa mig fler försmå byxor om dom vill, det känns inte väsentligt längre.
Plötsligt får väckarklockan ringa varje dag, för det betyder att livet fortfarande pågår (även om den gärna kan ha gått sönder dom mornarna när Jack Sparrow är på besök).
Jag är glad att zombies är min största skräck, och ingen sjukdom som tar över min kropp.

Det är dax att börja värdesätta saker i våra liv.
Det är så svårt att se att någon ska dö.