Ärligt talat, jag tror det är för att jag skriver om barnlöshet.
Det är nog ett större problem hos folk än vad man vågar erkänna. Det verkar dessutom nästan vara en skam att prata om det. Eller beror det på att det är ett känslig ämne?
Men när man väl lyft på locket så är det många som vill prata om det, som behöver prata om det!
Så släpp på spärrarna, våga tala öppet om det. Det finns ingen skam i att inte kunna få barn, och fler än vad man tror tar hjälp.
Nu är det inte som så att vi har bråttom med barn, eller ens vet om vi vill ha några.
Har förut skrivit om våra adhd gener, och risken är stor att våra eventuella barn också får dom generna.
Känns lite som att veta att man har en genetisk sjukdom som det är 50/50 risk att barnet ärver. Är det värt det?
När en del av vår familj flyttade, så ville Linus ha nya familjemedlemmar, så nu är dom här:
Torsten och Bengt-Bertil
Lite tidigt efter Posh tycker jag. Men om det är något jag lärt mig av livet så är det att det sällan blir som man hade tänkt sig.
Om man ska prata om saker som inte blir som man tänkt sig så tänkte jag ta upp vårt vardagsrum.
Just nu är det en röra med saker, hyllor, soffor, instrument och torkad svamp.
Vi kan aldrig komma överens om hur det ska se ut där inne.
Linus tycker att vår ärvda svarta skingrupp är helt okey, dom passar jättebra med våra mörka hyllor från 70-talet.
Må så vara, att det inte är nått fel på sakerna, faktiskt inte alls, och i rätt konstellation så skulle det se hur bra ut som helst!
Men i mitt huvud ser vårt vardagsrum helt annorlunda ut.
Det är en stor skön soffa i grått. Med ljusa hyllor som bara det viktigaste och finaste står på.
Någon som har bra tips på hur man får med sin make på ens inredningideer?
Eller någon som kan lära Linus att en lydig man är en lycklig man?
Eller borde jag inse att jag är besegrad i frågan och gå vidare med viktigare frågor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar