Konsten att ha ångest

Vet att det är svårt att tro mina vänner, men flera av er har redan upplevt det. Några har bara några dagar/månader kvar innan det händer, och själv har jag 364 dagar kvar.
Till vad?
Jo, om 364 dagar blir jag 30år. Ni vet, då man ska ha hunnit gjort allting helst i kronologiskordning och utan ångest.

Kan säga att här sker inget utan ångest före under och efter.
Men en gnutta ångest är nog bra, så man får fundera ordentligt innan man ger sig in i något. Bland annat att gifta sig var många sönlösa nätter. Och ni ska veta att när ni stod i trädgården så stod jag helt påklädd och i ordning i sovrummet och frågade Linus om det här verkligen var en sån bra ide?
Men sen bestämde vi att man kan alltid skilja sig om det skulle skita sig.
Fast vi är båda för snåla för att skilja oss så våran lösning gick i stöpet.
Vi får helt enkelt akta oss för skumma olyckor.

Att köpa hus, eller rättare sagt, att sälja min älskade lägenhet på Dagny var så enormt mycket ångest. Inte för att det inte skulle bli fantastiskt med hus, utan för att på Dagny hade jag det som var mitt lilla krypin. Där Linus fick vistas på mina villkor och Johannorna fanns precis i närheten.

Varje steg i livet kommer med så mycket glädje, men den där ångesten är nog som sagt var bra. Hade inte den funnit så hade vi nämligen köpt ett helt annat hus. Men dagen innan vi skulle skriva kontrakt så sa min ångest att det inte alls var bra, så jag avbokade möten och vägrade köpa det huset.
Och nu sitter vi i vad jag tycker är ett av säters mysigaste hus.

Om 364 dagar får vi se vad ångesten säger. Det kanske är en bra ångest som förutspår om nya steg i livet med nya äventyr, eller så säger den att ni är det dax att ta tag i saker och vara mer rädd om sig.

Var inte rädda för ångest, den är inte alltid elak och dum, ibland har den bara lite otur när den vill förmedla något till er, hur jobbig det än må vara att känna lite på ångesten. Mig har den tagit till bra platser i livet, när jag bara vågat lyssna.