Självmordsbenägna puckon.

Nu kanske vissa tror att bara för att jag jobbar inom psyk så ska jag prata om våra självmordsbenägna patienter, men ack så fel ni har.
Dom är sjuka och behöver hjälp.
Jag ska skriva om dom "friska" människorna som så uppenbart vill dö, jag ska skriva om motorcyklisterna!

Det hela började den 14 April 2011. Dagen då jag tog körkort. (bättre sent än aldrig, och ingen är lyckligare över det än Linus)
Jag hade varit till Falun för att hämtat ut beviset att jag får köra bil själv. Sen åkte jag till Västerby för att köra hem Oscar från skolan då hans mamma Lena fick lov att jobba över. Sen åkte jag till Anders och Therese (för finns det två människor som tjatat mer på mig om körkort än Linus så är det dom) och visade upp vad jag åstadkommit. Satte sen rumpan i bilen igen och körde hem till pappa och Helene där hon hade bakat en underbar körkortstårta.

Eftersom jag sällan hade kört i mörker då så ville jag komma iväg i tid och skuttade in i bilen.
Minns ni har smal man tyckte att vägen var när man åkte själv i bilen i början? Hur man var rädd att köra av vägen eller in i räcket hela tiden?

En bil vill köra om där det är tvåfiligt och jag darrar lite i sätet medans han kör om. Pulsen ökade och foten förflyttade sig genast mot bromsen ifall jag skulle bli tvungen att bromsa.
Han kommer om och genast kommer jag ihåg att andas igen.
Hinner inte mer än att ta några djupa andetag och köra några hundra meter så vi kommer på enkelfiligt när jag det dyker upp en motorcyklist i backspegeln.
Han har inte en tanke på att sakta in, och jag önskade såå mycket att "övningskörning"s skylten hade setat kvar på bilen så han skulle förstå att det var en ovan människa vid ratten. Han blinkar ut och börjar omkörningen på enkelfiligt.
Jag försöker hålla ut bilen, men vägen känns så smal och luften i lungorna börjar nog att ta slut. Saktar in så mycket det går med bilar bakom och en motorcyklist bredvid bilen.
Fanskapet kommer om. Händerna är blåröda efter att ha hållit i ratten för kung och fosterland. Fanskapet släpper styret och vinkar och tackar för att vi höll bilarna långt till kanten.
Det kändes som om jag skulle kräkas, var överlycklig att Oscar var hemma hos sin mamma och inte med i bilen, ville stanna och gå resten av vägen hem.

Det är bara en av alla motorcyklister jag mött som inte har vett i trafiken.
Då vi bor så vi ser RV70 så ser man nästan varje sommardag rikspuckon på motorcyklar som kör som idioter och sen upp på bakhjulet.

Kan ni inte köra som dom puckon ni är på någon bana? Om det nu är så härligt att köra som idioter i vinden, kan ni inte låna en landningsbana på Romme en stund? Måste ni offra era och våra liv? 

När jag blir diktator så är det IQtest på alla som vill köra motorcykel! man får bara göra det på bestämda vägar och grannen Bosse ska visa hur man kör och har trafikvett med motorcykeln.

Tack för mig.