Barnlösa är bekväma.

På min blogg står det att den är relaterad till en annan blogg som heter "barnlösa är bekväma".
Tacka fan för att vi är bekväma, vi KAN vara bekväma.
Vi kan välja att äta tårta till middag om vi vill, bara för att vi kan, för vi har inte ansvaret för någon annan.
Vi kan också dra iväg när vi vill på vad vi vill. Bara katterna får mat, vatten och tillsyn.

Jag tycker det är väldigt bekvämt att låna en bebis, och när blöjan är full så skriker både jag och bebis efter mamma och pappa. Självklart är man bekväm av sig!

Att skaffa ett barn är dessutom totalt oåterkalleligt, om man inte lämnar man och barn och drar, men vem har samvete till det?

Jag har lämnat Posh.
Ett jävligt tungt beslut som faktiskt har visat sig vara till hennes bästa. Hon bor nu i en familj där alla älskar henne och inte 50%.
För att jag valt att lämna henne, så som vissa lämnar sina barn, betyder inte att hon inte längre finns i mitt liv.
Hon kommer på tal varje dag. Hon är saknad varje dag. Hon tänks på nästan varje minut.

Nu kommer folk kanske tycka att jag är dum i huvudet av två anledningar.
1. Ja, jag jämför hunden med ett barn. varför? för det är det närmsta ett barn jag kommit i närheten av, känslomässigt.
2. Hon lämnades iväg. Varför? För hur mycket hon och jag än älskade varandra så var det en ohållbar situation.

Det gör också att min skräck för att skaffa barn kommer. Tänk om situationen blir ohållbar? tänk om det inte funkar? Tänk om någon av oss inte älskar barnet? som det blev med Posh.

Självklart så är vi barnlösa bekväma, det är ingen snack om saken. Kraven vi har på oss är att blommorna är vattnade, katterna matade, räkningarna betalda och att huset hålls i skick.
Det är lätta krav vi kan leva med utan större stress.

Och att underhålla dammsugningen är superlätt om man som vi, har en automatisk dammsugare!

Boris underlättar vårt liv.

Okey då, jag kanske inte är bekväm, jag är ganska lat.