Två små strån.

"Vad är det där för ring?" undrade Linus, och syftade på ringen som har setat i örat i en himla massa år.
"Den?" frågade jag, "den satt där långt innan vi blev ihop".

Vi är ett gift gammalt par. Vi ser varandra så ofta att vi ibland inte ser gamla saker på varandra.
Vi blir giftasblinda helt enkelt.

Som när Linus drog på sig sina gamla manchesterbyxor här om dagen. Dom han ofta hade när vi nyss blev ihop. Det var som om dom aldrig legat i någon garderob och skräpat.
Och plötsligt så fanns inte den där tanken på att det var dax att slänga dom, som jag nyss haft.

Däremot så såg jag på en gång, att min två år yngre make, har lyckats fått två  små vita strån i skägget. Det var nytt, så dom undkom inte blicken.

Jag kan också höra när han ler i mörkret. Eller när han tänker på något som han inte riktigt vet hur han ska säga. Det är jättesvårt att förklara, men ibland så bara vet man.

Men dom där två små stråna, på min två år yngre make, dom kändes så välkomna. Plötsligt så insåg man att resten av våra liv inte är en ouppnåbar framtid, utan alldeles runt knuten och dom där två små stråna snart kommer att få tusentals vita kompisar.

Linus, när vi blir gamla, då vill jag gå på stan hand i hand med dig och prata om allt fint vi gjort.
Som den där gången du lagade linssoppa när jag jobbade dubbla shift, och hur mycket en sån sak kan betyda i ett förhållande.