Förgiftad

Varför heter det gift?
Precis som gift heter gift. Har dom någon koppling?
Istället för att vara "förlovad" undrar jag då om det inte borde heta "förgiftad"?

Folk verkar i alla fall tro att bara för att man är gift så är man giftig.
Som om man plötsligt utsöndrar någon slags hormon som är farligt för folk att andas in?
Eller är det mer okey att umgås med någons sambo än någons fru?

Det är inte som så att bara för att någon trär en ring på ens finger så blir man en annan människa. Tvärtom så är man precis samma suspekta individ som innan, på gott och ont!

Man får inte heller helt plötsligt andra känslor, efter nygiftlyckan gått över så har man samma känslor som innan. Man älskar den man är med, och att gifta sig med varandra är mer en bekräftning till staten om att vi är så kära i varandra att den andra kan få mitt arv om jag dör, det är okey!
Linus, jag vill att du ska ha min skötarlön och köpa dig nått fint! Pengarna kanske räcker till en piggelin.

Den fantastiska mannen Linus som berikar mitt liv i nöd och lust har det inte helt lätt.
I fredags när det var dax att vakna och gå till jobbet så skulle han jobba hemmifrån, så jag passade på att leta rätt på en strumpa med kattmönster fram vid tårna och trädde den över handen och strök handen med strumpan mot Linus och mjaua lite tills han vaknade.
Det fina i kråksången är att det är precis såna dumma saker som han tycker om!

Linus har fått stått ut med en hel del hela våren, och i går fick detta ett slut.
Posh har fått ett eget hem.
Det svider i hjärtat, men tårarna har sprutat klart och nu återstår både fina och jobbiga minnen.

Tror ja dugä!

Brukar ni känna att ni vill duga?
Att man bara måste göra nått helt sjukt dumt, bara för att känna att man duger?

Som att hjälpa en kompis klättra 15m upp i ett träd och kapa det bit för bit, medan en annan kompis och en själv står på backen och fått för sig att man visst kan stå emot dom stora trädbitarna som faller.
För så starka är vi väl? eller hur?

Andreas på väg upp i tallen. Sanna håller koll så det går rätt till.

Den andra på backen hade skyddskläder på sig, och nu ska man inte prata om vikt så vi kan istället säga att hon väger ungefär lika mycket som om man har 60L vatten eller hembränt.

Jag tyckte att shorts och linne duger väl till lite grovjobb?
Sen placerar vi hon som väger minst som ankare, och hon som är störst som den som springer med stocken en bit.
Det är väl smartast? Visst då?

När vi väl flugit, släpats, dragit sönder handskar och fingrar, svettats och svurit, så tittade vi på backen på varandra och sa stolt
"Jag tror vi dugä"


Sen finns det många saker som gör att man känner att man inte duger.
Jag är bland annat totalt värdelös på att fylla i luft i däcken på bilen.
Men det finns botemedel för allt, så jag gifte mig med en bilmekaniker.

Tack för all uppmuntran med Bloggen! det värmer i ett annars så kallt skötarhjärta.

Barnet gud glömde.

Varför jag funderar starkt på det här med barn och om jag är lämplig?

Såhär är det, att vi bor granne med Damien i flickformat.
Sveriges kanske elakaste barn bor två hus ifrån oss, och ibland står hon på trappen, släpandes på sin stackars lillebror som får en smäll om han öppnar munnen.
Ser hon att man är hemma finns det inget som stoppar henne.
Hon tar sig in hur man än gör.
Den här tjejen har fått mina vänner att fly, hon ljuger som en häst travar, dränker nyckelpigor, fattar inte vad ett nej är och när hon inte får klappa hunden undrar hon om det är okey att slå den istället.

Självklart vet jag att hon egentligen inte är elak.
Det föds inga elaka barn, så det måste bero på något annat.
I just det här fallet tänker jag genast sänka blicken en bit från att skylla på samhället, tror inte heller att mamman är boven i dramat då jag sett henne flertal gånger försöka förklara varför man inte får kasta sten på sin lillebror, medan pappan skrattar som om det vore en tävling i dålig humor.
Han är ett praktexempel på dålig förälder och borde åka land och rike för att föreläsa om hur man inte ska göra.

Tänk om man själv blir lika knäpp? Att man inte kan se felet i det barnet gör? Att man uppmuntrar till dåligt och rent av farligt beteende?

Naiva föräldrar, ni skrämmer mig!

Nu till något mycket roligare.

Idag kom den!
Den inte alls så efterlängtade, men ganska omtalade och framprovocerade yogafisen infann sig idag!
Lite besviken över att Jessica inte hörde detta inte så efterlängtade, framprovocerade underverk.
Ska det tilläggas att jag åt böngryta till lunch idag?
Smartskaft som man är så tänkte jag att vegetariskböngryta är så mycket bättre än kebabgryta.
Och det är dax att börja tänka på hälsan!
Och på många plan är det rätt tänkt, men inte om man ska på yoga.

Förlåt

..jag tar tillbaka det jag skrev..

Det kom en plötslig insikt när jag läste en annans blogg.
Vi lekte ihop som barn på sommarlovet. Han bodde granne med några kompisar och deras mamma. Kompisarnas pappa bodde granne med oss så det blev att vi umgicks en hel del.

Jag var så sjukt kär i den här killen.
Min faster sa till mina föräldrar att absolut inte låta mig skaffa häst förens killåldern gick över, och hon hade så rätt för den sista sommaren vi umgicks så avbokade jag ridlägret för att kunna vara så mycket som möjligt med honom.
Ironin i det hela att han lär sig rida nu.

Vi gled ifrån varandra när han började spela i band. Jag skyllde på att han blivit stroppig, men om sanningen ska fram så vågade jag inte längre hälsa på honom.

Landstinget kan få köpa mig fler försmå byxor om dom vill, det känns inte väsentligt längre.
Plötsligt får väckarklockan ringa varje dag, för det betyder att livet fortfarande pågår (även om den gärna kan ha gått sönder dom mornarna när Jack Sparrow är på besök).
Jag är glad att zombies är min största skräck, och ingen sjukdom som tar över min kropp.

Det är dax att börja värdesätta saker i våra liv.
Det är så svårt att se att någon ska dö.

Ärkefienderna!

Vem kom på denna fasansfulla, avskyvärda, hatade, vedervärdiga saken, väckarklockan?
Finns det något värre än att vakna av ljudet av denna maskinen?
Spelar ingen roll hur ofta man byter signal eller hur man ställer in snoozen.

Tänk er själva, man sover som djupast, drömmer den absolut hetaste sexdrömmen i mannaminne (i mitt fall är Linus helt klart plötsligt Jack Sparrow), precis när det börjar bli som mest spännande och det är dax att bli påspänd (förlåt mamma) så, PIIIIP PIIIIP PIIIIP PIIIIP.
Då spelar det ingen roll hur mycket man snoozar för man kommer aldrig tillbaka. (om det inte råkar vara en mardröm, vi kommer till det sen)
Vad är det för fel på att gå upp när man vaknar av sig själv?
Det betyder att jag skulle börja mellan 12-13 varje dag för här går aldrig tonåren över och sjusovandet är ett faktum.

Mina andra ärkefiender, och det absolut värsta som finns är zombies.
Den voodooguru som kom på zombies borde klassas som ondskan själv.
Bara tanken på zombies gör mig livrädd. Att Andreas dessutom hittade sin machete/yxa i min bil och tog med sig hem gör att jag inte har något skydd mot dom i bilen.
Mats och Jonathan som jag jobbar med brukar hota med att leka zombies på min gård. Det är okey, för dom vet att det är med risk för sina liv.
Halvar gjorde den osmakliga saken att leka zombies på en fest, där det slutade att jag sprang gråtandes ut på balkongen och smällde igen dörren. Olyckligtvis hade han sina fingrar i vägen för dörren.
Det är också endast zombiedrömmar som man kan vakna upp från, och när man somnar om så är man tillbaka apokalypsen.
Om det är fler med samma problem som läser detta undrar jag om vi kan bilda en stödgrupp?
Jag skulle så gärna vilja skaffa höns.
Ett boktips är The zombie survival guide

Dagens boktips

Tro mig, vet att det är skitlöjligt, ändå är skräcken för zombies så självklar i min värld.

En annan ärkefiende måste vara Landstinget dalarna som nu för 3e gången envisas med att ge mig träningskläder (i helt fel storlekar såklart för det finns inga bra träningskläder för tjejer med stor stjärt).
Tänker se detta som en kränkning då det i min borderlinevärld betyder att Landstinget tycker jag är tjock. 
Därför kära landsting, så önskar jag mig lite fina underkläder, så jag åtminstone får känna mig lite snygg när ni ska rövknulla en med lön eller träningskläder nästa gång.

Ska försöka vårda språket till nästa inlägg. Förlåt..

Avelsmaterial

Man ska inte bara fundera på om man vill ha barn, man ska också fundera på om man är värd att avla på, eller om man är en stackars bondkatt som någon tar sig an av ren snällhet och råkar bli väldigt förtjust i en ändå.

Nu är det såhär, att jag är så sjukt klantig.
Förra veckan jagade jag efter träningsbyxor att kunna ha på yogan. Hittade ett par i xl på ica (redan här är det dödsdömt) som satt hyffsat okey, och tänkte att det här kommer funka sjukt bra!
På onsdagen lyckades jag impa på Jessica genom att ha snygga avancerade träningsbyxor. Spelade totalt oberörd över hennes reaktion, som om jag alltid har avancerade träningskläder. Hon får se nu att det var en hel hysteri att hitta dom där byxorna.
Vi hade skämtat en hel del om att någon av oss skulle råka fisa på yogan och självklart så hade båda ätit fismat också.
Så när vi låg där raklånga på golvet, med det ena benet i golvet och det andra upp i luften så hände det som inte fick hända med mina nya, fina, avancerade träningsbyxor.
Dom sprack i grenen.
Viskade så tyst till Jessica att jag knappt vet om jag hörde det själv "jag fes inte i alla fall".

Åkte hem för att gnälla på kvaliten på byxorna (för dom var ju absolut inte för trånga egentligen, nej nej) och visade Linus hur det går när man ska göra yoga i skitkläder.
Det slutade med att han gick Californiastyle a'la 90-tal i mina spräckta träningsbyxor som visade sig vara storlek M, en yogamatta över axeln och en sony walkman lite käckt fastsatt i linnen.

Han klär i allt, det bättre hälften!

Eller i Lördags när jag och Zandra skulle kolla på Maskinen i Falun och jag lyckades ha sönder två par strumpbyxor inom loppet av 10minuter.
Kanske ska göra som kalle anka och gå byxlös.

Man ska inte bara avla på sig själv utan man ska hitta en bra partner också. Och med dom generna som Linus har så borde det gå fint. Bröderna Grane/Holton är allihopa fina, smarta och sociala.
Med hans markanta käkben och mina höga kindben så borde vi få ett vackert barn åtminstone.

Frågan är hur det kommer sig att både jag och Linus fick hela familjens adhd gener?
Vi är dom utan högskoleutbildning i våra familjer. Vi är dom som har det stökigast i hemmet. Vi är dom sistfödda av våra mödrar.

 Vi är inte direkt några raskatter, men vem bryr sig om ras?

"När ska ni skaffa barn?"

Den frågan är väldigt fin, men också väldigt svår.
Ibland kan man springa på någon man inte sett på väldigt länge, man får ett grattis till giftemålet, och sen kommer den stora fråga, "när ska ni skaffa barn då?".

Måste man skaffa barn?
Är det en allmän plikt?
Måste man fråga alla barnlösa om dom ska skaffa barn?
Eller småbarnsföräldrar när nästa barn kommer?
Är det okey att inte svara på den frågan?

Det är en väldigt svår fråga att få, och jag tycker att alla ska tänka innan dom frågar någon nästa gång.
Man vet aldrig om den man frågar är sjuk och inte kan få barn, eller ens vill ha barn.
Ändå vet jag att det är med all välvilja som frågan ställs.

Min vän Johanna ställde den frågan på ett mycket fint sätt, det ska hon ska ha eloge för. Hon frågade "har ni funderat på barn?"
Det öppnade upp hela samtalet på ett annat sätt, och från att gå i försvarsställning angående barnfrågan så hade vi en bra diskussion om det hela.

Vi har så många härliga barn runt om oss, och flera på väg.
Kanske ska man vara nöjd med andras barn, att få vara Tant och Farbror Grane.
Kanske ska man avla på sig själv och våra adhd gener och hoppas på det bästa?