Konsten att bli gammal

"One day baby we'll be old"

Jag är inte rädd för att bli gammal.
Jag tycker att det ska bli skönt att veta att man inte har alla världens svar och istället lugna ner sig.
Att inte längre tro att världen går under utan mig, utan att inse att man snart ska bli ett med moder jord.
Att inte längre stressa fram, utan låta tiden få gå sin gång.

Jag längtar efter att vakna tidigt på morgon och stilla ta sin kaffe och se på träden vad världen har för årstid att erbjuda.
Jag och min hund ska ta långa lugna promenader och tänka på alla bäckar och stenar vi hoppat över.
Vi ska titta på Linus när han lagar gullan för 1000e gången, nu i en mycket långsammare fart, och våra barnbarn är där för att hjälpa till.
Vi ska spela musik på LP spelaren som våra föräldrar spelade för oss när vi var barn, och vi ska skratta åt allt tok vi varit ute på.
Ringen som Linus gav mig den där enda riktigt fina dagen i Juli sommaren 2012 har blivit lite för stor så man får bära den i en kedja runt halsen.
Huset kommer nog kännas lika tomt som när vi flyttade in, när alla barnen är utflugna, men deras rum finns alltid kvar, ifall dom skulle komma hem.

Nej, jag är inte ett dugg rädd för att bli gammal.
Vad jag är rädd för är att livet går för fort. Att året ska gå så fort att vi aldrig hann få våra barn, eller att vi blev så gamla att när vi väl får barnbarn så är vi redan på hemmet.
Jag är rädd att någon av oss ska bli sjuk.
Jag är rädd för att inte vi ska klara av livets svårigheter tillsammans.
Jag är rädd för att saknad för dom som lämnar oss för tidigt ska bli för stor.
Men att bli gammal?
Just bring it!

Konsten att klara av allahjärtansdag.

Nä, varken blommor eller choklad idag heller!
Hade jag förväntat mig det? På allahjärtansdag? På en torsdag?
Inte en chans.

Däremot förväntar jag mig att vi visar varandra kärlek och respekt varje dag. Eftersom vi lovat inför "gud" och alla närvarande att älska varandra i nöd och lust.
För att vi valt att dela livet tillsammans.

Jag förväntar mig inga blommor, men att han håller om mig när tårarna rinner.
Förväntar mig heller ingen choklad, men att han delar min glädje.
Inte ens en nallebjörn vill jag att han ger mig, utan istället hjälper mig att inse mina brister och älskar mig ändå.
Precis som jag älskar honom, även när han driver mig till vansinne ibland.
För det ska gudarna och hela denna församling veta, att en tvåsamhet inte alltid är lätt, och det handlar en hel del om att ge och ta.

Varför ha en dag när vi visar varandra kärlek? När hatet är så pass stort som det är i vår värld är det viktigt att vi visar kärlek så ofta vi kan. Att vi inte uppmuntrar till onödig konsumtion som ofta är tillverkad av barnarbetare i ett land man inte ens kan uttala.
Vem visar dom barnen kärlek idag? Vem visar dom barnen kärlek i morgon?

Det finns så många som jag älskar, som inte har satt en ring på mitt finger, och även om jag är dålig på att visa sånt, så hoppas jag att dom förstår att jag älskar dom varje dag året runt.

Igår passade vi på att fira alla stjärtars dag. Lite för att känslan av att vara kär är när det känns precis som att man är bajsnödig, men hur ofta man än går på toa så går det inte över. Då är det kärlek!

Ha en bra Torsdag allihopa, och glöm inte att visa varandra kärlek så ofta ni kan. Och det är dom små sakerna som ofta betyder mest. Som när Johanna kommer med små presenter, någon ringer bara för att höra hur man mår, eller Petra skickar ett vackert sms, bara för att det råkar vara vilken jävla dag på året som helst.

Två av alla underbara människor.

Kom på att jag glömt uppdatera hur det gick med Torsten och hårsnudden!
Efter tre dagar med panik och samtal till höger och vänster hur vi skulle göra, och mycket letande i kattlådan så låg den där en dag. Har aldrig blivit så glad över en bajskorv tidigare!
Fantastiska bångstyriga hårboll.

Samhällets motarbetande.

Bytte om lite snyggt och försiktigt i omklädningsrummet.
Jotack, vet att jag har en snygg bikini. den är från HMs tjockisavdelning, och jag var en av få som lyckades få tag i en innan alla var slut. för dom var slut sjukt fort. På två veckor gick alla åt i hela Sverige.

För visst är det så, att även fast man är en BIB brud så vill man kunna se bra ut. Även på stranden. Trots valkar och celluliter.
Även i simhallen vill man se bra ut.

Men när man då ska motionssimma, för att få igång kroppen utan att slita på leder, för det sliter en hel del när man är stor, så vill man ha en baddräkt.
Stadium hade jättesmidiga och fina, och skröt om att dom fanns ända upp till stl 46. Ända upp till 46?! Hur ska mina bomber och valkar få plats i en sån?

Letar vidare på nätet men slutar med förtvivlan.
Okey för att man kanske inte gör löparkläder till oss tjockisar, för det är tung för våra kroppar att springa, men simkläder?
Inte ens ett par täckbyxor så man inte ska frysa när man försöker göra nått åt övervikten.

Kan man inte ta dom pengarna som jag kommer att kosta samhället när diabetesen och följdsjukdomar kommer, och istället sätta in resurser nu? T.ex fixa en designer som kan göra stora kläder som inte ser tantiga ut? Eller en personlig tränare skulle inte sitta helt fel, och undrar vad det skulle skilja ekonomiskt att ha en sån i 6månader mot alla år av sjukvård det kommer bli annars.

Om någon känner någon som jobbar på företag som vill lansera lite träningskläder för oss tjockisar så ställer jag upp som modell, utprovare, smakråd, vad fan som helst.

Tro nu inte att jag tar lätt på den här bilden, för det jag vill är inte att provocera, och jag vet att det lätt blir hat-kommentarer när när någon lägger upp en bild på en överviktig, vill bara påvisa att även vi behöver en baddräkt/täckbyxor/sportBh m.m

Den obekväma sanningen.

Nä, tacka vettja skor! Dom sviker aldrig i storlek!

Kött, som är så gött!

"Vad ska vi äta idag?"
Den eviga frågan!
"Inte vet jag, falukorv och makaroner?"
"Men jag äter ju inte kött längre, har du glömt det?"
Snarare förträngt.

Hej, jag heter Annika, 28år och jag är en köttis. Det betyder att jag äter kött. Jag älskar att äta kött. Fast aldrig blodigt, där går gränsen.

Nästan alla jag känner är vegetarianer eller veganer, vilket känns bra, att dom tar ansvar för vår jord och kommande generationer och minskar på världssvälten och ja, listan kan göras oändligt lång för vad dom gör för världen, så jag får äta kött.

Nu är det som så att jag har slutat dricka alkohol, har "börjat" träna och ska trappa ut snuset. Så någon synd måste man väl få ha. eller?
Det känns inte lika självklart när den man bor ihop med inte längre äter kött.
Även om han gör det mest av medicinska skäl.

Jaja, vi får göra ett försök.

Hej, jag heter Annika, 28år och jag är INGEN köttis. Vilket betyder att jag inte äter döda torterade djur. Men fisken får ni inte av mig än på ett tag!

Tips: vill ni också sluta med kött? Bildgoogla "Kött" så får ni fram tusentals bilder på kött, sen vill man inte ha det längre.

Texten till bilden löd: istället för att se det som rött kött, se det som ett rött stoppljus.

Nu till nått helt annat.
Torsten, min fina lilla katt, som slår Linus och pussar mig. Som gör allt för att retas med Linus och är som en liten ängel med mig, lyckades äta upp en hårsnodd medan jag var i duschen.
katt-a-strof!
Men han är pigg och glad och den spännande jakten på hårsnodd i bajs pågår förfullt.

Konsten att finna sig själv.

Från höger och vänster hör jag om alla möjliga varianter hur man finner sig själv.
"jag ska vandra genom Indien"-
"jag ska lära mig meditera"-
"jag ska skaffa barn"-
"jag ska bli självständig" -
Och alla meningar avslutas, "-för att finna mig själv"

Om man tappar bort något så brukar det ha en tendens att komma fram när man slutar leta. Precis som att man ofta hittar sin livskamrat när man slutar leta, och jag tror att här gäller ungefär samma sak när man ska hitta sig själv.
Att man slutar leta så förbannat.

Jag fann mig själv, sittandes på en stubbe mitt ute i skogen med en hund vid namn Posh vid min sida.
Då föll en polett ner och lugnet infann sig.

Kanske var det på grund av den fyrbenta vapendragaren som gjorde mig följe i några månader, kanske var det skogens lugna susande som stimulerade rätt sensorer vid rätt tillfälle, men fantastiskt var det.

Andreas tog med oss till ett vattenfall i urskogen en gång i tiden.

 Den som tror att barn är lösningen på att finna sig själv bör tänka över sitt beslut. Du kommer antagligen att finna dig själv som mamma/pappa och säkert göra det jättebra, men du kommer troligtvis inte hitta dig själv.
Och om du åker utomlands för att finns dig själv, så önskar jag att du hittar samma lugn som jag hittat i skogen. Men vad ska du göra när du är vilse nästa gång?
 Självständig ska man vara ändå. Och blir man lyckligare av att meditera så finns det inget i det som är skadligt, så kör på!

Själv tar jag med mig ingenting, går ut i skogen, lyssnar på suset och fantiserar om dom små tassarna som springer runt mig. Då kommer lugne,t och ofta tårarna, och själen känns så mycket lättare.

Jag önskar er alla samma känsla minst en gång i livet.

First of the gang to die.

Har alltid varit helt övertygad om att jag kommer dö först.
Kanske som egoistisk tanke av att jag aldrig skulle klara av att förlora någon av dom fina som finns i mitt liv.
Kanske för att livet spelas upp alldeles för fort, och jag känner att jag gör saker i en hast, som om jag skulle vara rädd för att inte hinna.
Har försökt att hinna med saker, och inte ångra saker trots att dom faktiskt varit urbota dumma.
Har alltid försökt se till att ha saker i ordning ifall något händer. Mina konton är i ordning och alla papper finns i ett skåp. Så ingen ska behöva rota igenom hela huset.
Dö ung och bli ett vackert lik.

Desto mer tiden går, desto mer blir jag livrädd för döden.
Den egoistiska tanken att jag aldrig skulle klara av att förlora någon blir lika hård som att lämna er och inte kunna bli gamla ihop.
När Johanna visar bilder från ungdomen för Gustav, och det är en tant med han inte har en aning om vem det är? När Astrid läser din dopbok och ser löftet från någon som hon inte längre minns?
Döden blir så skrämmande när man tänker på den så.
Och från att vara helt övertygad om att jag kommer dö först, och varit bekväm med det, så har döden blivit till en fiende som måste bekämpas till sista andetaget.

Gud vad jag är glad att jag och alla runt omkring är friska.
Snälla, fortsätt vara det.

Året som gått

Årets sista dag.
Som en sista suck av året som skulle bli vår undergång. Året som istället förde med sig nya liv och nya äventyr.
År 2012 kommer alltid vara året då Linus blev min äkta make att älska i nöd och lust på en av dom enda soliga sommardagarna.
Året då Alfons lämnade jordelivet för att liv på dom evigt gröna fälten.
Året så Posh kom på tillfälligt besök i vår familj och tog med sig en bit av mitt hjärta när hon flyttade.
Året när BB och Totte flyttade in hos oss.
Året när Astrid och Gustav kom till våran stora lilla familj.
2012 kommer alltid att vara året jag började fundera mycket på livet och hur livet ter sig på underliga sätt.

Jag är tacksam över att ha sluppit gå på en enda begravning.
I år har vi firat kärlek och barn så mycket vi kunnat.

Jag är också tacksam för att nya insikter har funnit vägen fram till mitt annars så stängda sinne.

2013 hoppas jag blir ett år med mer tid till familjen. Familjen är viktig och anledningen till varför vi rör oss på den här jorden. Våra föräldrar skapade oss med kärlek, och den kärleken ska vi försöka ta vara på.

Mitt råd till alla 2013 är ett råd jag fått av min far: Somna eller skiljs aldrig åt osams.

14/7 gifte vi oss hemma 

En av alla svampar jag plockade så linus blev tokig på mig

Årets gurkskörd

Jag började med Yoga, och linus är snygg

Torsten och Bengt-Bertil flyttade hem till oss

Astrid kom in i våra liv.