Glad Onsdag!

Idag har jag varit så himmla glad, för idag var dagen då Johanna och Halvar kom med en "Glad Onsdag"-present till mig och Linus.

Det är "Mamma Louise" som syr till stöd för musikhjälpen.
Hon gör små mössor med fina tryck.

Och inte en bild utan en tass.

Självklart fick Linus en mössa med bilar, och jag med hästar.
Borde jag ta illa upp av denna könsdiskriminering?
Han fick åtminstone en orange och jag en blå, för att jämna ut det lite.

Och på tal om att jämna ut, så är det något som Johanna inte har gjort.
Hon har en präktig kula på magen som är i vägen när hon böjer sig ner. Och i den magen växer knyttet. Och utanför magen sitter jag och väntar på att få bli Tant Annika igen.
Tror det är ohälsosamt att längta så här mycket efter någon annans bebis.

Juletid och julehysteri i sikte.

Jag hatar Julen.
Alltså verkligen avskyr julen.
Vilket brukar betyda att jag är arg från första December ända till julen är över.
Och julafton har jag alltid sett som ett ont måste, men man kan åtminstonde jobba och tjärna fina pengar, eller bli riktigt full.
Ibland kan man hinna med båda sakerna, det brukar jag kalla det för en bra jul!

Däremot så älskar jag paket. När som helst på året går bra!
Men att få slå in ett fint paket och ge det till någon som man vet uppskattar det är väldigt mysigt.
Faster Anki är sjukt kul att ge gåvor till, för hon förväntar sig det aldrig, och hon blir alltid glad, trots att det bara är lite ljus eller ett par vantar.
Men som sagt, det kan man göra när som helst på året. Det är lika tillfredsställande att att ge ett glad torsdagspaket som en julklapp.

Hur som helst.
När man hatar julen så mycket att den snor all ens energi i December så måste man komma på sätt att överleva skiten, så i år ska jag gå All in för jul!

Linus har därför fått en adventskalender bestående av 24 små paket.

Något som jag däremot gör varje December ändå är en julgrupp, mest för att jag tycker att det är fint när det är klart, men i år blev det inte jättefint, men duger för oss.

Alla julstjärnor sitter redan på sina platser i fönster men tänds inte förens på söndag.
Och ljusslingorna sitter på balkong och i träd

Nu ska det bakas lussebullar och saffransskorpor. Knäck ska kokas och godis ska göras.
Funderar på ett pepparkakshus också.

Sen ska alla paket handlas och slås in!
Får inte glömma all glögg som ska drickas och tomtar som ska snattas heller!

I Januari ska jag försöka komma ihåg att utvärdera om det var värt att gå all in, eller om det blir likadant som varje jul ändå.

Ris och ros och nya saker

"Det fattar du väl!" sa J. "att ingen vill läsa om samhällsproblem och dina åsikter, folk vill läsa om dina yogafisar och spräckta byxor!"
Och det är väl kanske så det är, att med allt skit som händer runt omkring oss så vill vi få en lugn stund och skratta åt att någon annan faktiskt är klantigare än oss själva.

Tyvärr så vill man blogga om både ris och ros.

Därför har jag nu bestämt, efter 1 månad då jag bara försökt komma på smarta och käcka saker att skriva om (utan framgång) så måste inte allt bara vara toppen.
Ibland måste vi ta på oss stridsglasögonen och klanka ner lite på livet, för att inse att vi har det faktiskt förbannat bra.

Vi har det så förbannat bra att vi skapar oss "låtsas" sjukdommar som anorexi, övervikt och söndagsångest.
Nu vet jag att båda finns och är extremt jobbiga för dom som har det, men vi har det så jävla bra att vi kan unna oss lite i-landssjukdomar som gör att vi inte vill äta, trots att mat finns i överflöd i detta land.
Vi kan även unna våra katter den där julkalendern för 99kr, för det är inte alls som om dom får mjukmat varje dag ändå, till ett mycket billigare pris.

Jag och Linus har t.o.m unnat oss en ny soffa!
Jodå. det var mycket planerande bakom den där soffan.
Först åkte jag till Mio med Ida. Såg ut en skitskön svindyr soffa. (förlåt Linus)
Någon vecka senare så fick jag med mig Linus till Mio.
Började då med att visa den skitsköna svindyra soffan som jag bara MÅSTE få (fast jag visste att det skulle bli ett blankt nej). Nehepp, sa jag, då får vi väl kolla på något billigare då.
Och börjar man i 30.000kr klassen så är det mesta billigare ska tilläggas.

Hem kom vi med en stor fin soffa som precis får plats i vårt vardagsrum.
En ny taklampa lyckades smyga med under soffköpet också.

Såhär mysigt tycker Bengt-Bertil det är att ha en ny soffa.

Och om man har både ny soffa och ny lampa så måste man ha en ny matta också! Och där lyckades vi sätta nytt rekord då vi såg ut, kom överens, betalade och lastade in allt i bilen på under 30min!

Tror vi börjar lära oss av varandra efter alla dessa år ihop.

Nu ska jag bara komma på ett bra sätt att bli av med hyllorna i vardagsrummet...

Så nej J, du får inte rätt den här gången, vi behöver både skriva och läsa om ris och ros. Och är man inte nöjd med ett inlägg, håll ut, nästa kanske blir bättre!

Diagnosbarn

Alla dessa underbara barn med diagnoser.

Min vän Lena har två fantastiska söner, men det är med Oscar, den yngre av dom som jag har ett speciellt band med.
 Han har adhd i alldra högsta grad, och det han tänker, det säger han.
Det kan låta ungefär såhär "varför har du inte bäddat sängen?", "vad ska vi göra nu?", "jag har tråkigt", "jag är hungrig", "Jag är inte hungrig", och allting säg inom loppet av ca 3minuter.

Det är lite det som är charmen, att man kan inte dölja nått för honom, och han döljer aldrig nått för en.
Det kan också vara det som är jobbigt, men när man lärt sig så vet man att det är lika bra att alltid vara ärlig.
Och ärlig ska man alltid vara.

Nu är det som så, att min bättre hälft, den där som driver mig till vansinne, och som får det att bubbla lite extra i mig när jag ser honom, han har add, som adhd fast utan hyper, men ibland funderar man när han studsar ur sängen kl 07 för att laga en bil om det inte finns lite hyper med.

Sen jag lärde känna Lena och hennes pojkar, och när Linus fick sin diagnos så började jag fundera på att det här med adhd och add kanske inte är så farligt, kanske t.o.m jag skulle klara av ett sånt barn?


som uppdatering så glömde jag skriva om dagens händelser som man visst ska göra.
Skjutsade Micki och Andreas till falun, och när vi rullade genom stadens gator så utbröt Andreas:
-Titta, där står en flock kulturmänniskor och se svåra ut! Och konstiga färger har dom på håret också!

Jag kunde inte undgå att känna en viss saknad av att vara 17år och svår igen..

Villa Vansinet

Vi bor i ett hus, det är ett stort hus.
I vårt hus bodde det först en familj, en familj som strålar kärlek och värma, och jag tror att det sitter kvar rester av dom i våra väggar, för här sprudlar kärlek.

Men vi börjar från början.
I vårt hus bodde en familj, dom har tre barn men två är tillverkade i huset.
Så såvitt vi vet är tre barn tillverkade i vårt hus. (förutom Hugo och hans syskon)

Men vi börjar om igen.
I vårt hus bodde en familj, men dom flyttade till Uppsala.
Så när vi kom till huset så var det redan bebott, av dom små katterna Alfons och Hugo.
Nu var det som så, att när vi var på husvisning så mötte Alfons upp oss på övervåningen. När dom andra gick omkring så låg han och sov i Fannys rum, men när vi kom hoppade han ner och började prata.
Å han prata å han prata å han prata.
Han visade oss alla rum medan han höll låda.
Jag tror att han hade bestämt att vi skulle ha huset.

Och när vi stod nere i källaren så bestämde vi oss, här ska vi bo!

Vi bor alltså i ett stort hus, där kärleken sprudlar, och där Alfons valde att vi ska bo.

När vi flyttade in så följde även Alex och Lisa med, det var inte planen, att Lisa också skulle flytta in, men vad ska man göra när kärleken sprids från väggarna?
Så dom blev gravida, köpte ett eget hus och gifte sig.

Nu bor vi fortfarande i ett stort hus, så folk vet att vi alltid har plats.
Så Susanna och Andreas har sovit otaliga nätter hos oss.
David skulle stanna i två veckor för ett ta körkort, men det blev fyra veckor.
Puffen skulle komma för att hjälpa Linus bygga i garaget, men han dumpade en american och drog själv till Norge.

Ingen dag är den andra lik, och man får aldrig glömma att ta på sig morgonrocken när man kliver upp, för man vet aldrig vilka man möter i hallen.

Men det är väl så, när man bor i ett stort hus, som sprudlar av kärlek, att folk alltid vet vart dom kan komma när allt annat känns trisst.

Vi får tacka familjen Såsser för att kärlek som som byggt in, så att vårat Villa Vansinne kan rulla på.

Johannas första besök i vårat nya hem, sommaren 2010

En helt vanlig jävla dag i ett helt vanligt jävla liv.

En helt vanlig dag hemma hos oss är inte alltid helt vanlig.

Jag bad Puffen ordna med fikabröd, han kom hem med en hel tårta.

Jag torr puffen åt upp det mesta själv.

Det är en himla tur att Lisa finns. Så man har någon att shoppa med och prata om all världens problem.
Sen brukar man få låna Astrid också.

Det är fint att ibland få smitta av sin shoppoholic på andra ibland, så Lisa blev ett par byxor rikare.
Syns det att hon fick barn i Maj? Förutom dom lite trötta ögonen såklart :)

Jag hittade äntligen en ny väska, och nya höstskor.
Lisa fick vara rådgivare när det kom till skorna, för hade jag varit själv och handlat så hade det blivit ofodrade, mindre bekväma och mycket dyrare skor. Men dom var liiiite snyggare.

Läste i Chich om en modell som slutade banta för att komma ikapp dom andra modellerna i vikt, men när hon slutade banta och visade vem hon var istället så började jobben att strömma in.
Hon är nu H&Ms BiB modell och hon är sjukt fin!

Undrar om man ska börja blogga om tjockismode istället för barnlöshet?

Grattis samhället!

Såg på facebook att hennes dotter fick håret avklippt av ett annat barn på dagis, flera kommenterade att det helt klart är fröknarnas och barnfrisörens fel.
Självklart så är barnet elakt, och föräldrarna har påtalat i flera veckor att barnet borde klippa av den långhåriga flickan som svajande lockarna, självklart är det så.

Mamman till flickan försökte beskriva att det varken är föräldrarna eller fröknarnas fel, då det vanligtvis är stor brist på personal.
Sen att dom leker med saxar kan man diskutera, men nog tusan klippte vi varandra med plastsaxar också.

Vad jag däremot tycker är helt fel, det är att man föder ett barn, och när det är ett år så är det dax för dagis att uppfostra min bajsande avkomma.
Och när dagis gjort sitt med min avkomma så är det skolans dax, och gud nåde den skola som inte ser till att min avkomma har MVG i alla ämnen!
För det är väl skolans ansvar? visst då?
Jag har gjort mitt genom att klämma ut den och matar den när den är hemma.
Eller?

Det är ändå inte dagis/skola som valt att skaffa barn?
Det är väl ändå så att vi vill forma barnen efter våra egna värderingar?
Det är väl ändå inte så att 2 fröknar ska kunna uppfostra alla våra 30 barn samtidigt, för så ser det ut på många ställen.
Det är väl ändå så att i vårt samhälle "straffas" man om man är hemma med barnen, genom sänkt pension och ingen inkomst.

Ge istället våra hemmamammor den summa som dom annars skulle ha betalat för att få ha sitt barn på dagis så slipper man oroa sig för att dom ska få håret avklippta, eller klippa av någon annans hår.

Om man vill såklart. För enligt min mening så ska man ha samma rätt att kunna vara hemma, som att få ha rätten att ha sitt barn i dagis.

Och jag vet fortfarande det här bäst, för vi har fortfarande inga barn, och alla andra är bäst på att lösa andras problem.