Konstiga konster.

Jag är en riktig suris.
Är nästan helt övertygad om att det inte går som jag vill så kan jag alltid sura en stund så blir det bättre.
Kan också gå från glad till sur på en blinkning.
Det är en bedrift och en förbannelse.

Jag har surat i Säter, Barcelona, Borlänge, Kairo, New York och Sant Petersburg, bara för att nämna några platser.

T.o.m på våran bröllopsdag kunde jag inte låta bli att suraihop.
Så på vårt bröllopskort när vi står och ser lyckliga ut, och det ser ut som att Linus spelar på orgeln, så kan jag nu berätta att det var 15minuter innan gästerna skulle börja komma, och Linus låtsades inte spela, utan spelade förfullt, helt insjunken i sin värld, när vi skulle skynda iväg för att ta nästa bild.
Så jag skrek.
Linus fladdrade med armarna sådär tokigt som bara han kan, som han alltid gör när jag surar ihop och stackars Emelie som fotade tittade på oss med en tvekande blick.
Vad har hennes kompis Linus gått med på att gifta sig med för konstig brud.
Jo, en tvättäkta surkärring.

Sekunder innan jag surade ihop.

Det var tur att han sa ja ändå. Trots surigheter och dåliga gener.

När vi ändå pratar om dåliga gener så satt vi en gång på Arvikafestivalens camping och pratade om nitlotter i livets genlotteri.
Linus beklagade sig över sin magsjukdom och några över bleka hy, när Koffe plötsligt utbrister "Men Annika har dragit den största nitlotten, för hon har lockigt hår"
Har man inte tvättat håret på en vecka, när solen har stekt en och morgondaggen smekt ens kropp, då blir håret lite lätt lockigt.
Bild kommer senare.

Vi har många roliga festivalminnen som borde gås igenom och delas med, men det får bli en annan dag/natt.