En helt vanlig jävla dag i ett helt vanligt jävla liv.

En helt vanlig dag hemma hos oss är inte alltid helt vanlig.

Jag bad Puffen ordna med fikabröd, han kom hem med en hel tårta.

Jag torr puffen åt upp det mesta själv.

Det är en himla tur att Lisa finns. Så man har någon att shoppa med och prata om all världens problem.
Sen brukar man få låna Astrid också.

Det är fint att ibland få smitta av sin shoppoholic på andra ibland, så Lisa blev ett par byxor rikare.
Syns det att hon fick barn i Maj? Förutom dom lite trötta ögonen såklart :)

Jag hittade äntligen en ny väska, och nya höstskor.
Lisa fick vara rådgivare när det kom till skorna, för hade jag varit själv och handlat så hade det blivit ofodrade, mindre bekväma och mycket dyrare skor. Men dom var liiiite snyggare.

Läste i Chich om en modell som slutade banta för att komma ikapp dom andra modellerna i vikt, men när hon slutade banta och visade vem hon var istället så började jobben att strömma in.
Hon är nu H&Ms BiB modell och hon är sjukt fin!

Undrar om man ska börja blogga om tjockismode istället för barnlöshet?

Grattis samhället!

Såg på facebook att hennes dotter fick håret avklippt av ett annat barn på dagis, flera kommenterade att det helt klart är fröknarnas och barnfrisörens fel.
Självklart så är barnet elakt, och föräldrarna har påtalat i flera veckor att barnet borde klippa av den långhåriga flickan som svajande lockarna, självklart är det så.

Mamman till flickan försökte beskriva att det varken är föräldrarna eller fröknarnas fel, då det vanligtvis är stor brist på personal.
Sen att dom leker med saxar kan man diskutera, men nog tusan klippte vi varandra med plastsaxar också.

Vad jag däremot tycker är helt fel, det är att man föder ett barn, och när det är ett år så är det dax för dagis att uppfostra min bajsande avkomma.
Och när dagis gjort sitt med min avkomma så är det skolans dax, och gud nåde den skola som inte ser till att min avkomma har MVG i alla ämnen!
För det är väl skolans ansvar? visst då?
Jag har gjort mitt genom att klämma ut den och matar den när den är hemma.
Eller?

Det är ändå inte dagis/skola som valt att skaffa barn?
Det är väl ändå så att vi vill forma barnen efter våra egna värderingar?
Det är väl ändå inte så att 2 fröknar ska kunna uppfostra alla våra 30 barn samtidigt, för så ser det ut på många ställen.
Det är väl ändå så att i vårt samhälle "straffas" man om man är hemma med barnen, genom sänkt pension och ingen inkomst.

Ge istället våra hemmamammor den summa som dom annars skulle ha betalat för att få ha sitt barn på dagis så slipper man oroa sig för att dom ska få håret avklippta, eller klippa av någon annans hår.

Om man vill såklart. För enligt min mening så ska man ha samma rätt att kunna vara hemma, som att få ha rätten att ha sitt barn i dagis.

Och jag vet fortfarande det här bäst, för vi har fortfarande inga barn, och alla andra är bäst på att lösa andras problem.

Att vara typiskt osvenska

Nu ska jag vara sjukt osvensk, och berätta att det finns nått jag är bra på.
Det får man inte göra. Det är tabu. Det är osvenskt.
Tur man är halvfinne.

Men jag är sjukt bra på att gå in i ett rum och ta över det.
Det kan bero på att jag har en hög och irriterande röst, för att jag ler sjukt mycket, eller bara för att jag ibland bestämmer mig för att idag är jag självsäker.
Tycker att alla ska prova att bestämma er för det.
Dra på er den finaste utstyrseln ni har, gå med rak rygg och huvudet högt, sen börjar träningen.

I den utstyrseln och utstrålningen svansar ni sen förbi mannen i era liv (eller random människa) och kolla för guds skull inte om dom ser er, utan titta förbi dom som att ni är säkrast i världen.
 Tänk på kroppshållningen!

Har ni någon gång gått mot strömmen på en flygplats, konsert eller annat? Blivit knuffade till höger och vänster?
Världens enklaste knep funkar för att folk ska ge dig företräde, håll huvudet högt, upp med näsan i vädret, se ingen i ögonen och sträck på er!
Testa, det funkar, men det är väldigt osvenskt!

På Peace and love för några år sedan stod vi och väntade på att Pattie Smith skulle kliva upp på scenen, då kommer det fram en kille med säkerhetsväst och tycker att platsen vi står på är precis den plats som han vill stå på, så han börjar göra en fösande rörselse med armen, för att vi ska förstå att vi ska backa. Men icke. Istället tog jag ett steg fram och frågade om han försökte taffsa på tuttarna eller vad fan han höll på med, så han slank snabbt iväg igen med sin klan av festivalpuckon.
Vi då? Jo vi hade jättebra platser hela spelningen!
Men det var väldigt ovsenskt gjort.

Sen kom nästa festivalpucko, men det kan vi ta en annan dag.

Ida och Togge (dom ingifta syskonen) blev lite besvika över att dom inte blev in kategoriserade i våran Simpsonsfamilj, så vi kan göra ett försök.

Togge, den konstnärliga långa mannen, som bär fluga snyggast av alla jag vet. Han är nog allas vår Smithers. Inte för att han är hemligt homosexuell, utan för att han alltid ser till oss andra först, som trots nyopererad fot och extrem smärta ändå var toastmaster på vårt bröllop, som inte tycker det är fel i att alltid vara välklädd och välvårdad utan ser det som en självklarhet.

Togge och Isabelle fnner man bakom Linus på denna bild

Ida är lite svårare att avgöra vem hon är. Ida är nämligen lite av en fantastisk katastrof som flyger fram, som skulle behöva en övervakare som ser till att inte galenskapen går över styr ibland.
Eller att påsen med den nyinköpta telefonen inte ligger kvar i cykelkorgen när hon lämnat cykeln.
Jag tror att hon också är en Bart, fast mycket mer tankspridd och mycket sötare.

Jag och Ida

Vår familj.

För nog har vi alltid varit lite annorlunda, familjen Hallqvist.

Vår far kan beskrivas som Homer Simpsons.
Ända skillnaden är att vår far är smart, men gör allt i sin makt för att dölja det.

Han tycker mest om att sitta och titta på TV, och gärna så dåliga program som möjligt.
Igår när jag var förbi för att se hur dom har det var han i full gång att försöka tjata till sig en 55" TV.
Tydligen så är en 46" uråldrig.
Hans fru var inte lika imponerad av detta, så han mumlade något totalt obegripligt och återvände till nått meningslöst program.

Min bror som jag skrivit om tidigare är så otroligt smart, och gör allt i sin makt för att visa det.
Fast, måste erkänna att det är sjukt kul att kunna skryta med att ha en bror som skrivit 2.0 på högskoleprovet.
Tror det var 3 fel på provet? eller?
Man kan jämföra honom med Lisa Simpsons.
Den där klipska typen som kan en massa konstiga saker som en själv inte visste fanns.

Jag är lite mer en skitunge.
Klantig som få. Har mer än en gång snubblat på en katt och ramlat.
Eller kört in i någons grindsrolpe (förlåt Jessica och Henke återigen) eller släppt muggen innan bordet så kaffet sipprar ner överallt.
Har ett stort behov av nya skor hela tiden, och blir smått deppig när jag tycker att hösten skomode är hyffsat fult, fram tills jag kom ihåg att man alltid kan köra den klassiska stilen.
 Jag är lite som en shoppande Bart.

Då kan ni gissa vem mamma är lik.
Hon har alltid plockat och städat. Putsat fönster så man funderar på om dom inte borde ha blivit några millimeter tunnare och sett till att vi alltid varit hela och rena.
Hon är allas våran Marge.

En gång var jag och mamma på demonstration tillsammans, det var ett virrvarr av folk i alla former och färger och vi tappade bort varandra.
Som tur var så hittade jag Valentin sittandes i gräset och bad honom hjälpa mig leta efter mamma.
"Men hur ser hon ut då?" undrade han såklart. Efter lite funderande så var svaret "hon ser ut som en mamma".
Efter en stund ropar Walle, "Hon ser ut som en mamma!"
"ja! det är ju min mamma!"

Den stora frågan är, är dom flesta familjerna som familjen Simpsons? eller har vi bara sjukt tur att vara lika dom? eller, är det som så att dom byggt hela serien på oss?

Konspirationsteorierna flödar.

Livet precis som andras

Jag startade en blogg.
Tanken var att den skulle bli som en dagbok med lite åsikter och funderingar.

Jag startade en blogg.
Och tanken var inte att det skulle bli så mycket mer.

Men nu sitter jag, och har redan suddat ut 3 olika inlägg med fasa för att ha tappat skrivförmågan.
Förmågan jag inte visste fanns. Och fortfarande faktiskt trotts allt beröm inte tror på.

Kanske är det "witers block", kanske är det oinspiration, kanske beror det på att mitt liv ser ut som dom flestas.
Tror ingen vill höra om den dagen jag tvättade allt i hela huset, och glömde sköljmedlet på tvättmaskinen. Tyckte det luktade ovanligt gott i vår källaren tills jag hittade sköljmedlet på rinnandes på golvet.
 Det problemet löstes med att använda linus gamla strumpor som moppar.
 Dom skulle ju ändå tvättas!

Eller om den dagen då jag och linus skulle städa tomten från grenar efter att vi fått träden beskurna, ett uppdrag jag hade räknat skulle gå på ca 15minuter tog istället lite över en timme, för när man gör något med Linus så är det aldrig så enkelt som man tror, så han passade på att hämta ved som fanns i hagen vilket hans fru fick släpa på tills svetten rann.
Och nu hittar jag inte tvättpåsen så jag kan tvätta favorit BHn, men jag är säker på att jag nyss tvättat den när allt tvättades!

Tror inte heller ni vill höra över min obotliga skräck att jag bär på någon konstig sjukdom som aldrig kommer upptäckas, för hur stor min skräck för sjukdomen än är, så är skräcken för läkare ännu större.
Den är t.o.m så stor att jag är rädd för överläkaren på vårt jobb.
Fast den skräcken kommer alltid i skuggan av skräcken för zombies, som nog är värst av allt.

Men hur det än är, så är mitt liv precis som alla andras, fast lite klantigare, och lite mer fyllt med mjauande katter och make.

Tre av fyra mjauande pojkar.

Kära ni

det borde finnas en kurs i civilkurage.
Den kursen ska alla våra ungdomar gå. Den är också ett självklart inslag på varje arbetsplats och i alla PRO lokaler.
Där får man lära sig om vikten av varje individ. Hur man visar respekt och hur man månar om varandra.
Att mobbning aldrig skulle få ett fäste om folk vågade säga emot.

Ni ska alltid ha i baktanken att det är dom svagaste människorna som ger sig på andra.
Som letar efter det där lilla felet som faktiskt vi alla har.

Just nu pågår en debatt om obligatorisk civilkurage.
Folk tycker det är absurt att man ska springa in i en hagelskur för att rädda en annan individ. Hur troligt är det att man hamnar i en hagelskur?
Det är mycket vi kan göra utan att riskera våra egna liv, t.ex ringa polis eller för guds skull, säga till spärrvakten att människan jag nyss rånat ligger på spåret.

Men kära ni, sänk blicken en bit från denna tragiska händelse, rikta era blickar längre ner, se våra barn som varje dag slåss mot mobbning och utfrysning i skolorna, för att andra är rädda att bli mobbade och inte vågar sitta bredvid den utfrysta.

Nu till något mycket roligare, nämligen livet!
Livet är ganska fantastiskt.
Igår var det först långfrukost med Sanna och Andreas, sen blev det princessfilm i väntan på Issie, som äntligen är hemma en vända.
Den där Issie, hon som ritar så fint, så fint att hon får rita för aquarium i Vancover och för klädmärket Nikita.
Precis hon var igår hemma hos oss!
Vi pratade och drack kaffe i flera timmar. Vissa människor älskar man från första dagen och resten av sitt liv.

Sen kom klanen, vi kan kalla dom för det, dom där man jobbar med, dom där fantastiska människorna.
Dom som sprider glädje och kärlek. Tänk att dom åt mat med mig igår!
Och sen fick dom stryk i kortspel.

Men mest ser dagarna likadana ut, kel kel kel..

Självkritik

Att vara självkritisk har jag hört kan vara bra, men är det verkligen så bra när man t.ex bloggar?

Jag skriver gärna vad som faller in, ett litterärt ordbajsande rent ut sagt, sen läser jag varje inlägg flera gånger om, för att sen blunda och trycka på "publicera".
Det är inte slut där, sen måste man kolla om det man skrivit verkar vara av intresse för folk, det gör jag genom att kolla hur många sidvisningar varje inlägg har.

Är också självkritisk när det kommer till det mesta. Vill gärna vara bäst på saker, och blir jag inte det så är det väl bäst att vara sämst?

Bland annat så är jag så sjukt dålig på att snickra. I vintras så skulle jag bevisa för mig själv och Linus att det inte är så illa som man kan tro. Jag menar, hur svårt kan det vara att slå i några spikar och sen så har man en fyrkant som man häftar fast nät på?
Tydligen svårare än vad man kan tro.

Efter att ha fastnat med sågen i plankor, kapat i fel längder, hamrat mig själv i fingret flera gånger så åkte allting in i väggen (ska tillägga att min stubin är ganska kort), sen gick jag in, satte på mig hörlurar och surade framför datorn.
Stackars Linus fick snällt snickra ihop mina fyrkanter, men att häfta på nät, det var nått jag kunde!

Jag har också "förbud" för att använda yxan hemma, då den mer en än gång har svingats med full kraft, åkt förbi vedkubben och missat knät med millimetermått.

Nått jag däremot är sjukt duktig på är att shoppa!
Och framför allt då skor, såklart.